– Man kan bara åka en eller två på varje spårvagn så vi möts upp vid nästa hållplats, säger Robert Kindberg, ombudsman hos föreningen Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet, DHR, i Göteborg.

Vi befinner oss på Axel Dahlströms torg och Färdtjänstförvaltningens chef Ingemar Karlsson och färdtjänstnämndens ordförande Anders Mueller (V) sitter i varsin rullstol för att själva uppleva kollektivtrafiken.

Ingemar Karlsson rullar fram till rampknappen vid spårvagnsdörren, men får problem när rampen först åker ut, men sedan in igen, medan dörrarna stängs framför honom. För att öppna dörrarna igen måste man trycka på en knapp på dörren, vilken är omöjlig att nå för den som sitter vid rampknappen. Tack vare hjälp från DHR:s verksamhetsledare Anita Näslund kommer Ingemar Karlsson dock på vagnen.

Kvar på perrongen är Robert Kindberg. Innan det kommer en spårvagn som går att använda har 20 minuter passerat. En 7:a rullar förbi som har höggolv och trappor, nästa spårvagn är ny, men utan ramp, och den tredje är full med barnvagnar. Spårvagnsföraren ropar i högtalarna att någon med barnvagn måste flytta till den bakre vagnen och det muttras medan omflyttningen sker.

Den som använder rullstol kan inte ha en dålig dag och smyga på spårvagnen, utan tvingas vänja sig vid att väcka uppståndelse, konstaterar Robert Kindberg.

– Så här jobbigt är det och det är anledningen till att många inte åker kollektivt, vår förhoppning är att politikerna ska få insikt i hur det är, säger han.

Kampen för och diskussionen om tillgänglig kollektivtrafik är på intet sätt något nytt. Redan 1979 infördes Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik och när Göteborgs Fria Tidning startade på nätet år 2004 uppmärksammade vi att Västtrafik som enda kollektivtrafikföretag i Europa förbjöd rullstolsburna att åka spårvagn, av så kallade säkerhetsskäl. Av de då 204 spårvagnarna i staden var endast en ombyggd för rullstol.

Ett år senare infördes Kolla-projektet, ett samarbete mellan Färdtjänstförvaltningen, Trafikkontoret och Västtrafik med visionen om tillgänglig kollektivtrafik för alla år 2010. Med måldatumet ett halvår bakåt i tiden är faktumet att det inte blev så, men att det har skett en del framsteg. Västtrafiks statistik från 2009 visar att 40/182 spårvagnar hade lift eller ramp jämfört med 0/143 spårvagnar 2002.

Robert Kindberg har sedan ett år tillbaka rest kollektivt, för att utvärdera Kolla-projektet. 60 procent av resorna fungerade inte.

Utåt sett ser Västtrafiks tillgänglighetsarbete bra ut. Den som läser på Västtrafiks hemsida under fliken ”är din linje tillgänglighetsanpassad” får veta att ”samtliga bussar i Göteborgs stadstrafik, där Mölndal och Partille ingår, är tillgänglighetsanpassade.” Det rimmar dock illa med Robert Kindbergs erfarenheter.

– Handtagen som man drar i för att fälla ut rampen på bussarna är manuella, de är tröga och omöjliga för rullstolsburna att använda. Man är beroende av att chauffören eller en snäll resenär på perrongen hjälper till, säger Robert Kindberg, som berättar att många förare inte heller vet hur ramperna fungerar eller var den nödvändiga skiftnyckeln är.

Som lösning har Robert Kindberg skaffat en skruvmejsel, som han alltid bär med sig för att kunna få ut rampen.

På Kolla-projekets hemsida står det att "tillgängligheten har högsta prioritet när vi köper in nya fordon". Men inte ens vid nya inköp hörsammar Västtrafik resenärernas krav, till exempel DHR:s önskemål om fler rullstolsplatser så att det går att resa i grupp.

– Just nu pågår diskussionen om att köpa en ny generations spårvagn, men av det jag hittills vet kommer det inte vara fler platser än i dagens nyaste spårvagnar, säger Leif Blomqvist (S), styrelseordförande Västtrafik.

Skulle du vilja behöva vänta medan spårvagn efter spårvagn rullar förbi som du inte kan komma på?

– Nej, men det är ett problem som vi har. En stor del av vagnarna är tillverkade på 60-70-talet och alternativet är att vi tar bort dem och ställer in var tredje tur.

Men det finns ju även tillgänglighetsproblem med de nya spårvagnarna?

– Det är den tillgängliga utrustning som finns, det är ett underutvecklat område, säger Leif Blomqvist.

Han berättar att Västtrafiks plan är att göra ett backupsystem där de automatiska spårvagnsramperna kompletteras med manuella ramper, för att minska problemen med icke fungerande ramper. När det kommer tas i bruk är dock inte klart.

Förutom otillgängliga fordon finns problemet med miljön runt hållplatserna. Genom Kolla-projektet har många hållplatser tillgänglighetsanpassats – men inte fullt ut. Otillgängliga gator runt om, att bara ena sidan av vägen anpassats eller att bara en av till exempel tre vägar till hållplatsen gjorts tillgängliga, gör det svårt att komma fram.

Enligt Sören Hansson, utredare hos myndigheten Handisam, är det en bedömningsfråga om hinder på gångvägar till och från hållplatser räknas som enkelt avhjälpta, enligt plan- och bygglagen. Gällande fordonen tillkom en del i Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik 1994 som lyder att ”de färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder”. 

Sören Hansson hoppas på att den nya kollektivtrafiklagen som väntas träda i kraft den 1 januari 2012 ska förbättra situationen. Bland annat väntas den omfatta biljettköp, vilket tidigare lag inte har gjort, trots att diskussionen om tillgängliga biljettautomater pågått i 20 år.

Västtrafiks nuvarande automater är inte tillgängliga för synskadade, enligt Unga Synskadade Västs kampanj ”Västtragik informerar”.

– År 2009 sattes ett totalt otillgängligt biljettsystem i bruk, säger Josefin Bergstrand, medlem i US Väst, i ett pressmeddelande.

Dessutom pekar US Väst på att en knapp tredjedel av alla fordon i regionen har automatiska hållplats- och linjeutrop.

Tillbaka vid Färdtjänstens Ingemar Karlssons och Anders Muellers språvagnsresa har de lyckats ta sig till Frölunda torg. Båda påpekar att det inte är helt lätt att resa i rullstol. Men de är ändå nöjda med Kolla-projeket.

– Jag är jättenöjd, säger Anders Mueller, som tillägger han vill införa en artighetsrevolution – att folk ska vara mer artiga mot varandra på spårvagnarna.

Ingemar Karlsson menar att tillgänglighetsarbetet måste fortsätta, även om Kolla-projektet är över.

– Kommunen har lagt 300 miljoner kronor på det, och vi har kommit långt. Men det finns ändå kvar att göra.

Robert Kindberg uppmanar fler att resa kollektivt och att, liksom han själv, anmäla alla hinder som uppstår.

– Trots alla problem har det betytt fantastiskt mycket för mig att kunna resa spontant, utan att planera. Det är första gången i livet, säger han. Kolla-projektet har gjort det bättre, nu är tillgängligheten på en nödvändig nivå, men det är inte tillräckligt.