Dockteater för både barn och vuxna | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Dockteater för både barn och vuxna

Teater Sesams version av Alice i Underlandet vill väcka tankar om lekens funktion och betydelse. Lilla Alice använder sig av lekens och kreativitetens kraft för att skapa en värld som är både underhållande och utvecklande.

Klockan är 9.30 på morgonen. En hel förskoleklass samt föräldrar och lärare väntar på att få komma in i Teater Sesams lokaler för att ta del av dockteatern Lilla Alice i underlandet. Skådespelaren Lisa Johansson kommer ut och meddelar att hennes kompis Anna (Engberg) har förberett en överraskning och vi är alla välkomna att vara med. Överraskningen visar sig vara en lek som Anna har planerat, hon och Lisa ska spela upp berättelsen om Alice i underlandet för oss. Under drygt 40 minuter av skuggspel, dockor och projiceringar får vi ta del i Alice historia från det att hennes stressade, på gränsen till hysteriska, föräldrar glömmer bort att packa in sin dotter i bilen och lämnar henne alldeles ensam hemma. Men det är inget som helst problem för Alice, för hon har Kanin och när denne stressad springer iväg för att inte bli försenad till drottningens kalas jagar hon efter och hamnar i en fullkomligt ologisk nonsensvärld med galna hattmakare, grimaser utan katter, en dront och kortspel som målar vita rosor röda.

I Lewis Carolls original utspelar sig äventyret i Alice drömmar, det är hennes uppfinningsrika undermedvetna som skapar de fantastiska absurditeter hon möter. I sin version har Teater Sesam istället ändrat premissen till barnets egen högst medvetna fantasiförmåga. Lilla Alice använder sig av lekens och kreativitetens kraft för att skapa en värld som är både underhållande och utvecklande. I denna värld råkar hon ut för det ena förvirrande äventyret efter det andra men detta lär henne att handskas med problem, hitta lösningar och utveckla sin sociala kompetens.
Lilla Alice i underlandet är första delen i Teater Sesams projekt för 2011 som syftar till att undersöka lekens förändrade roll i ett samhälle där barnens tid vid dator och tv-spel ökar och där leken allt för ofta kommer färdigpaketerad med karaktärer och världar med redan fasta personligheter, krafter och utseenden. Vad gör dessa förutsättningar med den fria leken, fantasin och kreativiteten, undrar Teater Sesam. Två uppsättningar av Alice i underlandet, en för förskolan och en för skolan (kommer till hösten) ingår i detta projekt.

Lilla Alice i Underlandet, som vänder sig till tvååringar och uppåt, är ett bra exempel på hur makalös fantasins kraft är och barnen som sitter som uppslukade framför den lilla scenen håller nog med. Anna Engberg, Lisa Johansson och dockorna håller både barnens och de vuxnas koncentration i ett järngrepp. Med lika enkla som finurliga medel agerar de ut Alice väx- och krympproblem, havet av tårar, den förvirrande tebjudningen och det hysteriska slutet i drottningens trädgård.

Dockteater åtnjuter inte någon särdeles hög status i barnens värld numera. Den östeuropeiska dockteatern som många 70- och 80-talister växte upp med (och som inte var särskilt poppis ens bland de generationerna) visas knappast i barnprogrammen längre. Därför är det fint att se hur barnen i publiken sitter som förtrollade framför scenen trots att en dockteater aldrig kan komma i närheten av den lyxiga prålighet barnprogramsproduktioner i dag har. Och helt klart är Teater Sesams 40 minuter långa Lilla Alice i underlandet både roligare och mer tankeväckande än regissören Tim Burtons nästan två timmar långa mastodontproduktion från 2010.

”Vad bra sagan var!”, ropar en flicka när teatern är slut. Kan man få bättre betyg än så?

Fakta: 

<h2>TEATER<br>
Lilla Alice i underlandet SKÅDESPELARE Anna Engberg, Lisa Johansson VAR Teater Sesam</h2>

Rekommenderade artiklar

Indiens kastlösa kvinnor säger ifrån

Recension

I norra Indien har tusentals kastlösa kvinnor organiserat sig i sin kamp mot det förtryckande kastsystemet. Lätta att känna igen i sina chockrosa saris tar de upp konflikten med polis och äkta män i kampen för att säkra kvinnors rättigheter.

Zombies – de nya vampyrerna?

Recension

Den första delen i Carrie Ryans postapokalyptiska zombietrilogi lämnar inga bestående intryck. Trots sin avsaknad av personlighet ter sig zombierna som de klart mest intressanta karaktärerna, skriver FRIA:s recensent.

Teater Tamauer vågar ta ställning

Recension

Whatever love means är en ordagrann överföring av Liv Strömquist serier till teaterscenen. Med intelligent regi och skådespel lyckas Teater Tamauer med konststycket att både fånga och behålla den charm och politiska engagemang som finns i Liv Strömquists serier.

Endast den starke överlever

Recension

Isak & Billy, Kristofer Folkhammars skönlitterära debut, är en beskrivning av en kärleksaffär men också en kommentar till ett samhälle där yta och framgång sätts i första rummet.

© 2019 Göteborgs Fria