Bra spel slösas bort på omöjlig text | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Bra spel slösas bort på omöjlig text

Alla bär på bagage och alla har svärta inom sig, hur bra det än verkar vara på ytan. Det är inte första gången detta skildras på en scen, men i Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning av Malin Axelssons Blod på någons händer görs det annorlunda. Fast ändå inte. 

I en till synes trevlig trädgård, genom Ellen Osengs genomtänkta scenografi, utspelas en högst märklig historia. I huset trädgården tillhör bor en framstående lokalpolitiker (Mia Eriksson) och hennes dotter (Anna Hjertén Grahm). Dottern har även en pojkvän (Erik Åkerlind) som tittar förbi ibland. Så långt allt gott.
Men alla tre har problem, visar det sig. Den deprimerade dottern går i sömnen och ingen vet riktigt vad som händer då, politikern är på bristningsgränsen och pojkvännen allmänt frustrerad. Till råga på allt hittar de plötsligt ett lik (Moa Millgård). Hur hanterar en framstående politiker ett lik i trädgården? Ett lik vars död kan ha orsakats av hennes sömngående dotter.
Det är en minst sagt konstig pjäs Malin Axelsson har kokat ihop. Regissören Sara Ahlberg och ensemblen har säkerligen inte haft det lätt när de har försökt bena upp det hela, och däri låg säkert utmaningen med att sätta upp pjäsen.

Ingen av personerna är en person, ingen vinner sympati och ingen är motbjudande. Trots fina skådespelare vill det sig inte riktigt. Varken ensemblen eller publiken verkar veta om det är en komedi eller tragedi, och allra minst regissören. Jag utgår ifrån att gruppens diskussioner runt handlingen har varit många och långa, men de verkar inte ha kommit fram till ett gemensamt spår. Anna Hjertén Grahm kämpar förtvivlat med att få dottern till en trovärdigt deprimerad sömngångare som helt tappat fotfästet, men tyvärr levererar hon bara en yta av en person som kanske skulle kunna finnas. Mia Eriksson drar på högsta komediväxeln som både mamman och hennes politiska motståndare och gör även hon ett gott jobb, men i en helt annan pjäs. Erik Åkerlind och Moa Millgård verkar ha någorlunda koll på vad de sysslar med men det hjälper inte när hela föreställningen haltar.

Men att det här inte övertygar är inte skådespelarnas fel, de gör ett hästjobb med att försöka ro det hela i land och det finns stunder av klarhet. Erik Åkerlinds förtvivlade monolog med en buske i högsta hugg är helt underbar, då börjar jag tro på föreställningen. Men det är extremt obalanserat, och om inte ens pjäsförfattaren vet vad hon sysslar med finns det klara problem.
Pjäsen vill skildra det mörka i människan samtidigt med den eviga rädslan. Tror jag. Det verkar så i alla fall. Då det bäst kommer fram är i Sanna Sikborn Erixons fina och suggestiva musik, där lyfter hela skeppet och då förstår jag. Alla är sjuka.

Fakta: 

<h2><span class="vinjett_tema">Teater</span><br>
<strong class="vinjett"><span class="faktartext">Blod på någons händer</span></strong><br><span class="faktartext"><strong>
av</strong> Malin Axelsson</span><br><span class="faktartext"><strong>
regi </strong>Sara Ahlberg <strong>I rollerna</strong> Anna Hjertén Grahm, Mia Eriksson, Erik Åkerlind, Moa Millgård</span><br><span class="faktartext">
Göteborgs Dramatiska Teater</span></h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Magnifikt spel i klassiker

Recension

Skådespeleriet i Dödsdansen med Göteborgs Dramatiska Teater är strålande, tycker GFT:s recensent.

Loungemusik med klass

Recension

Katakombs debutalbum vimlar av influenser, men är inte helt utan originalitet, tycker GFT:s Helena Krantz.

© 2017 Göteborgs Fria