Upp och ner i maktordningen trappa | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Upp och ner i maktordningen trappa

Ålder är en sällan uppmärksammad maktordning som kan vara en stark faktor till exkludering. 62-årige forskaren Arne Nilsson berättar i en essä om sin resa som volontär i Palestina och oväntade upplevelser av social exkludering och inkludering starkt knutna till ålder.


Jag har i decennier varit upprörd över Israels ockupationspolitik. I höstas blev det äntligen av att jag ”gjorde” något: jag tillbringade några veckor på Västbanken som volontär. På köpet fick jag erfarenheter som inte direkt hade med mitt uppdrag att göra. Inte minst erfarenheter av social exkludering och inkludering.

Jag tänkte innan jag reste att jag nog skulle vara ganska ensam om att vara så gammal som jag var: 62 år. Så gott som alla på de förberedande informations- och träningsmötena hade ju varit unga. Min aning bekräftades när jag kom till lägenheten i den större stad där jag skulle tillbringa den första tiden. Nästan alla av de uppemot femton kvinnorna och männen som bodde där var ungdomar från Nordvästeuropa. Vad jag kanske inte hade väntat mig var att jag skulle komma att känna mig osedd och ensam där. Mina kontaktförsök gick inte så bra. När jag frågade om eller kommenterade något fick jag i regel ett kort svar utan någon uppföljande fråga eller kommentar. Ingen vände sig till mig utan att jag först hade kontaktat henne eller honom. Någon svarade mig utan att ens titta på mig. Jag mötte få blickar.

Jag gav mig ut i gamla stan om kvällarna. Där var gott om folk, mest män i olika åldrar. Och där var jag sedd! Vart jag än gick möttes jag av glada och nyfikna tilltal: ”Välkommen hit!”, ”Var kommer du ifrån?”, ”Vad heter du?”. Med en del blev det kortare eller längre samtal.
Vissa bjöd in mig till mindre sammanhang. Som mannen som bjöd in mig till sitt kafé där han tillsammans med en vän berättade om närstående de förlorat i den senaste intifadan. Eller mannen i det turkiska badet som kom fram till mig och sade: ”vi sitter här och äter, kom och gör oss sällskap”. Männen som bjöd upp mig till privata takterrasser för att se på utsikter, samtala och dricka te.
Jag tänkte på vad jag hade hört på möten hemma i Göteborg: att man på Västbanken är glad över att några alls kommer dit och ser hur de har det. Hur som helst: så annorlunda jag bemöttes ute på stan än i lägenheten. På stan rådde uppenbarligen ingen ålderism. Och jag tänkte: så märkvärdigt, jag förknippar lägenheter med intimitet och social närhet och stadens gator med anonymitet och distans, men här rådde det omvända förhållandet!

Jag är medveten om att jag kunde röra mig fritt i och njuta av staden om kvällar på grund av att jag var man. Om jag hade varit kvinna hade det inte varit så lätt. Få kvinnor syntes på gatorna om kvällarna. Jag minns de två unga kvinnorna från ett ostasiatiskt land som också de kände sig osedda i lägenheten. De gick inte ut på stan om kvällarna. Men vid ett par tillfällen stannade de kvar i byn över natten. Där bjöd kvinnor in dem till umgänge.
Jag föreställde mig att en annan förutsättning för att jag kunde röra mig så fritt på stan om kvällar var att jag inte framträdde som bög där. Jag hade hört talas om homosexuella som flytt från Palestina till Israel på grund av homofobi. Med ett undantag vågade jag därför inte presentera mig som homo på Västbanken. I lägenheten, däremot, var detta inget problem.

När jag senare som volontär kom att bo i andra lägenheter och på andra platser på Västbanken kände jag mig oftare sedd av andra volontärer. Men jag erfor ändå inte sällan liknande bemötande där som i den första lägenheten. Jag såg fram emot att ”komma hem” som bög när jag efter volontärarbetet skulle tillbringa några dagar i Tel Aviv, staden med rykte om sig att vara ett gaymecka. Det gjorde jag förstås också mot bakgrund av mitt döljande av min homo-identitet ute i det palestinska samhället.
Jag ”kom inte hem”. Jag kände mig på nytt osynlig. Visserligen väntade jag mig inte att jag skulle vara sedd på ute på stan så som på Västbanken, jag hade ingen förväntan om att Tel Aviv i det här avseendet skulle skilja sig från större städer i Västeuropa. Jag skilde inte heller ut mig som jag gjorde på Västbanken, jag såg ut som många andra i Tel Aviv.

Men jag kände mig osedd på (den manliga) gaystranden. Jag har svårt att tro annat än att det hade med min ålder att göra – de flesta män på gaystranden var betydligt yngre än jag. Det verkar som att det inte räckte med delad homoidentitet för att dela gemenskap på gaystranden. Så tycktes det också vara i lägenheten där jag bodde i början av min vistelse på Västbanken. Ett par av mycket unga män där var bögar men visade inte något tecken på att bekräfta gemensam tillhörighet med mig, trots att jag var öppen med att jag var bög. Denna ålderism känner jag igen hemifrån och är ett känt fenomen i dagens gayvärldar i väst. Det var länge sedan jag hörde någon säga att en person ”tillhör familjen” och med det inte bara mena att hon eller han är homo utan också bekräfta gemenskap. Så dessa erfarenheter borde inte ha förvånat mig. Ändå tänkte jag: så anmärkningsvärt att jag med min starka identitet som homo kände mig så osedd i gaymeckat Tel Aviv och av unga bögar i volontärorganisationen men så sedd och välkommen på den (av mig föreställda) homofobiska Västbanken.

Jag erfor alltså tvära kast mellan inkludering och exkludering när jag rörde mig mellan olika sammanhang. Sammanhang som skilde sig åt vad gäller olika sociala maktordningars närvaro och relativa styrka. I Sverige är det i dag självklart att uppmärksamma och söka bekämpa genus- och sexualitetsordningar som maktordningar. Ålder som sådan ordning ägnas betydligt mindre uppmärksamhet. Jag har här önskat lyfta fram den. Genom att peka på min erfarenhet av dess påtagliga närvaro i ”västliga” sammanhang, inklusive hbtq-världar och solidaritetsrörelser, i samband med mitt volontärarbete på Västbanken. Och på min erfarenhet av dess frånvaro i palestinska sammanhang.

Fakta: 

<h2>Arne Nilsson har de senaste femton åren ägnat sig åt homo/queerforskning. Fokus i forskningen har legat på manligt homoliv kring mitten av 1900-talet i Göteborg och på de svenska amerikabåtarna.</h2>

Rekommenderade artiklar

Götets Döttrar samlar seriefeminister

Med inspiration i det Malmöbaserade Dotterbolaget har Göteborg nu äntligen sitt första egna feministiska serietecknarkollektiv Dotterbolaget Gbg, eller Götets Döttrar. Lagom till den internationella kvinnodagen släpper de sitt första fanzine.

Yo Go Grrrl bakom stärkande festival

På söndag är det den internationella kvinnodagen och som uppvärmning arrangeras en kvinnoseparatistisk feministfestival på Kulturhuset Underjorden. Arrangörerna menar att separatism kan vara stärkande, men önskar egentligen att kön inte spelade någon roll.

Slagord och syskonskap

Anna Mattisson försöker fånga känslan av demonstrationståget i Göteborg på Internationella kvinnodagen.

© 2019 Göteborgs Fria