GEST gör som de brukar - lysande teater | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

GEST gör som de brukar - lysande teater

På sätt och vis gör Gothenburg English Speaking Theatre det väldigt svårt för sig. Gång på gång levererar de lysande teater och på så sätt ökas förväntningarna allt mer inför varje produktion. Och någon gång borde väl även GEST misslyckas. Men nej, inte den här gången, nya uppsättningen Cock är inget undantag från deras tradition av att vara en av de intressantaste teatrarna vi har.


Återigen ger GEST publiken en fin present, och den här gången är presenten ganska anspråkslöst inslagen. Dramatikern Mike Bartlett vill att hans pjäser framförs med minsta möjliga scenografi och rekvisita och detta följer GEST i den här uppsättningen. Scenografin är i det närmaste obefintlig. En vitmarkerad kvadrat med publiken runtomkring utgör scenrummet och i denna fyrkant sker under 90 minuter den ena explosionen efter den andra.

I centrum av handlingen står John (Ben Warwick), den enda av karaktärerna med ett namn. Han lever tillsammans med en man (Gary Whitaker) men har inlett ett förhållande med en kvinna (Kristina Brändén Whitaker). Situationen är komplicerad på flera plan, är John gay eller straight eller kanske bisexuell? Mannen drar honom åt ett håll och kvinnan åt det andra.
I grund och botten handlar Cock om kärlekstörst. Den som kanske egentligen törstar minst är John, samtidigt som det är hans kärlek de andra törstar efter, och det är hans dilemma som utgör dramats kärna.

Det Bartlett vill säga med Cock är kanske att stämplar är överflödiga. Måste man vara antingen straight eller gay? Spelar det någon roll? Vad betyder mest, den man älskar eller den man älskar att älska med? Och måste ens identitet bestå i ens sexualitet? Det är något John försöker påpeka för både sig själv och personerna runt honom, och han genomgår en stor identitetskris som består i svårigheten att välja sida. Personerna han älskar bara väntar på att han ska välja och båda väntar sig att han ska välja "rätt".

Utan yttre hjälp av scenografi och rekvisita är det helt upp till skådespelarna att visa allt. Och på något sätt lyckas de. Kombinationen skickliga skådespelare och en säker regissör i George Costigan har resulterat i att de med minimala medel lyckas förflytta sig mellan rum och lägenheter. De ligger i en säng utan säng och sitter ner och äter utan stolar, bord och mat. Och det är fullständigt självklart var de är och vad de gör.

Trots allvaret i bakgrunden ges tillfälle för humor, ibland i Johns tafatthet i kontakten med kvinnan, och stundtals välkomnas det nästan farsartade i situationen. Men främst genom Gary Whitakers drama queen, en helt formidabel rolltolkning. Det finns så mycket värme i Whitakers gestaltning och det märks hur mycket han tycker om sin roll. Ibland blir han ett naket litet barn och ibland en översittare som behandlar John ganska illa.

Att alla fyra skådespelarna njuter av sina roller är uppenbart och spänningen i slutet när den oundvikliga konfrontationen kommer är så påtaglig att man glömmer att andas. Annars är det i scenerna mellan John och mannen det verkligen slår gnistor. Den som är svårast att förstå sig på är kvinnan, hon pendlar mellan blyg och påflugen och vad hon vill med John är inte helt klart. Är han en erövring, den ultimata utmaningen eller är hon verkligen kär i honom? Eller är det helt enkelt så Mike Bartlett ser på kvinnor? Är vi så omöjliga att förstå oss på? Att Kristina Brändén Whitaker gör henne så äkta bidrar ännu mer till förvirringen.

På vägen ut från teatern infinner sig blandade känslor, glädje, utmattning och tillfredsställelse. Det är en väldigt fin present GEST ger publiken och tyvärr innebär den här uppsättningen att förväntningarna ökar ytterligare inför nästa. Det är bara att hoppas att GEST antar utmaningen.

Fakta: 

Teater

Cock

av Mike Bartlett

Regi George Costigan

I rollerna Ben Warwick, Gary Whitaker, Kristina Brändén Whitaker, George Costigan

The Gothenburg English Speaking Theatre

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Magnifikt spel i klassiker

Recension

Skådespeleriet i Dödsdansen med Göteborgs Dramatiska Teater är strålande, tycker GFT:s recensent.

Loungemusik med klass

Recension

Katakombs debutalbum vimlar av influenser, men är inte helt utan originalitet, tycker GFT:s Helena Krantz.

© 2021 Göteborgs Fria