Fria Tidningen

Hultsfredsfestivalen lägger ner ...

Veckan som gick skulle årets 25:e Hultsfredsfestival ha ägt rum. Men arrangörerna tvingades i sista stund lämna in sin ansökan om konkurs. Vad var det som hände? Aron Lahti som skrivit om Hultsfredsfestivalen för ortens lokaltidning söker efter svaren.

“Alla vill till himmelen men få vill ju dö, man vill kamma in vinningen men sår inga frön.”

Timbuktu är en av de artister som uppträtt på Hultsfredsfestivalen flest gånger. Han ligger bakom dessa textrader, och dråpligt nog illustrerar de ett skäl till att festivalen i år tvingats lägga ner: Föreningen Rockparty har inte längre kunnat utveckla eller tänka nytt för att hålla sin vacklande festival under armarna. Rockparty var den förening som i 28 år var fast besluten att göra Hultsfred till en musikmetropol - med nöjescentrumet Metropol och sitt eget Rock City. Festivalen var föreningens livlina. Efter ett par rekordår på 2000-talet började det gå utför, och när årets biljettförsäljning aldrig tog fart fick de ge upp och lämna konkursansökan.

Jag har skrivit om Hultsfredsfestivalens i ortens lokaltidning sedan 2004, och följt festivalen under nedgångsåren. Konkursen var knappast oväntad - interna stridigheter och dålig ekonomi är inget nytt.

Chocken var att festivalen ställde in bara veckor innan den skulle braka loss. Ingen svansång. Ingen sista suck. Bara stopp.

Hur kunde det bli så här? Det finns flera skäl. Stadsfestivalen Peace & Love, Hultsfredsfestivalens största konkurrent i Borlänge, har i år temat “frihet”. Hippa Way Out West i Göteborg satsar på Krav-märkta varor och en Jan Stenmark-utställning. Sådana mjuka idéer har Rockparty haft flera chanser att utveckla, men istället har de svettats med att boka artister som Pet Shop Boys och haft dragkamp om Red Hot Chili Peppers, trots att det inte gjort besökaren mycket gladare. Stora men hattiga hiphop- och soul-bokningar som Ice Cube, Mary J. Blige och Pharrell Williams var tänkta att ge festivalen mer bredd de sista åren, men det bevisade istället bristen på fingertoppskänsla. En artist gör aldrig en festival. Bokningarna tyder också på ängslighet: På sin hemsida har Rockparty en sida med minnen från tidigare festivaler. Sidan toppas av den brittiske skandalrockaren Pete Doherty, som år 2006 full och hög ramlade av scenen två gånger under en och samma spelning. Ingen annan än Rockparty kan tycka att det är häftigt – deras krampaktiga grepp om det farliga och spännande låg dem till sist i fatet. Lokalpolisen suckade och satte Doherty i fyllecell, och när Rockparty i sitt nyhetsbrev stolt förkunnade pinsamheterna tänkte jag att de grävde sin egen grav.

Det har hävdats att stadsfestivalerna tar över, och att åkrar är ute. Det tror jag inte på. Det finns ett stort sug bland Sveriges unga att umgås i skogsbryn och dricka öl i tält. Snarare är Hultsfredsfestivalens problem att den fallit mellan stolarna: Den har aldrig varit liten och personlig som skogsfestivalen Skankaloss i Gagnef eller som reggae-hänget Öland Roots. Inte heller lika bekväm som storstädernas alternativ.

Nischen med en festival i en liten småländsk håla har tappats bort. I stället för att lyfta fram hemorten har Rockparty fortsatt att spä på myten om den överväldigande festivalen. De började arbeta i otakt med bygden, som när de flyttade på den lokala fotoföreningens årliga utställning. Den sortens brott med traditioner känns ända ut till de ungdomar med nästan 2 000 kronor på hand, som ska välja vilken som ska bli sommarens kanske enda festival.

Om 20 år kommer en familj på väg till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby passera avfarten mot Hultsfred. Föräldrarna kommer att förklara för sina barn att “förr i tiden ville alla dit”. En gång i tiden vallfärdade mer än 30 000 besökare till folkparken vid sjön, hur konstigt det än kommer att låta.

Men jag drömmer gärna om nystart: Att eldsjälar med en liten budget ska skramla ihop till några rockband i läderjacka som kan lira inne på dansbanan, i askan av det som varit. Att man hittar en kärnpublik. De bygdens söner som var med när Rockparty bildades i början av 80-talet har alltid sagt att festivalen överlever allt. Om det är sant får framtiden utvisa.

Vila i frid, du kära gamla Hultsfredsfestival.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu