• Teater Splendid gör i stort Sarah Kanes manus rättvisa
Göteborgs Fria

Professionell och tajt teater

Fedras kärlek på Röda Sten.

Regissören Karl Ekdahl har valt att iscensätta Fedras kärlek av Sarah Kane i en stram kontext som i högre grad associerar till det klassiska grekiska dramat än till Kanes vanligtvis starkt provokativa och explosiva teatertexter. Jag tror det är rätt väg att låta pjäsens synnerligen dysfunktionella familj förbli inlåst innanför rummets raka pelargångar. Spellokalen Katedralen på Röda Sten verkar också kongenialt med Ekdahls sätt att se på saken; Kanes sprängkraft tycks fördubblas av stenväggarnas motstånd och av det ekande rummets nästintill sakralt höga fönster.
Till saken hör att Sarah Kane i mitten av 90-talet, av en liten Londonteater ombads skriva en pjäs utifrån ett klassiskt tema, kort efter att hennes första och kanske mest omdiskuterade pjäs Blasted hade spelats där för utsålda hus. Hon valde att fokusera på mytens Fedra och i synnerhet på det dödsbringande incestdramat mellan henne och styvsonen Hippolytos. I Kanes version har denne blivit offer för sina på olika vis frånvarande föräldrar. I pjäsens och scenens centrum, sitter Hippolytos oklädd under morgonrocken under föreställningens första minuter, i en fåtölj framför teveljusets flämtande och larm, onanerande bland snabbmatsresterna.
Så långt kan man känna igen sig i Kanes bildspråk men så snart dialogen inleds mellan Lindbergs Hippolytos och Eva Millbergs Fedra förlänas replikföringen mer återhållen klangfärg. Framför allt Millberg har lätt att hitta de nödvändiga över och undertoner som krävs, både för att fördjupa mötet och för att ge Fedras kärlek till Hippolytos en fastare grund. Kanes febrigt intensiva ställningstagande för den unge mannens desperata kärlekslängtan vibrerar i Magnus Lindbergs starka gestaltning genom pjäsens helhet. Från första repliken då kungafamiljens läkare, auktoritativt spelad av Pelle Bolander, tar ställning och mot drottningens vilja ställer diagnosen depression, ställer vi oss, trots Hippolytos depraverade tristess på hans sida.
Halvsystern Strofe, liksom de flesta andra i Hippolytos omgivning, mer eller mindre våldtagen av honom och fadern, Theseus, spelas mycket bra av Kristina Brändén Whitaker. I pjäsens viktigare roller spelas det professionell och tajt teater, medan folkmobben som stormar in mot föreställningens slut, rent skådespelarmässigt, står i alltför bjärt kontrast till dramats allvar.

Fakta: 

Fedras kärlek
Scen: Teater Splendid på Röda Sten
Pjäs: Fedras kärlek av Sarah Kane
Översättning: Svante Aulis Löwenborg Regi: Karl Ekdahl
I rollerna: Magnus Lindberg, Eva Millberg, Kristina Brändén Whitaker, Pelle Bolander, Sergej Merkusjev, Karl Linnertorp, Linda Funde, Anders Gustafsson, Sibylla Rosén-Sedin

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu