• Antti Reini och Anna Persson i Woyzeck.
Göteborgs Fria

Hisnande existentiellt drama

Recension av Stadsteaterns uppsättning av Woyzeck.

Det hör till ovanligheterna att en föreställning lever så högt på scenbilden att det i själva verket är den som på ett avgörande sätt utgör den kvalitativa basen. Men det är faktiskt fallet i österrikaren Stefan Metz iscensättning på Stadsteaterns stora scen, med den spanske scenografen Alex Tarragüel Rubio vid spakarna. Från allra första början intill det tragiska slutet lyfts Büchners pjäs Woyzeck bokstavligt talat högt över teaterns vanliga tiljor av scenografins existentiellt talande, men helt ordlösa, ramberättelse.
Likt en satellit från yttre rymden flyger åskådaren, via en film i fonden, bortom ett mörklagt scenbygge, tvärs genom kosmos, sniker strax under Saturnus skiva och förbi andra planeter, allt närmare jorden. Ljuset går upp över en kvällsmörk gata med en rad kraftigt lutande betonghus på vardera sidan, alltmedan detta begränsade utsnitt ur förorten, pjäsen igenom, långsamt svävande glider alltmer inåt, ett stycke ovanför städernas hustak.
Stefan Metz regi skruvar till det existentiella ytterligare några grader genom att låta alla karaktärerna utom titelrollen röra sig i stiliserade, nästintill dansliknande, turer över scenen. Büchners tragedi vinner nytt liv genom stjärnstoftets nutida arvingar; den fattige soldaten Woyzecks svartsjukemord naglas fast i det närvarande; det som händer sker bara nu, tycks Metz vilja säga, men aldrig mera.
Ändå sker samma sak nästan dagligen; inte mycket har förändrats sedan mitten av 1800-talet då Woyzeck skrevs. Och frågan är om inte spelets karikerande attityd berövar dramat alltför mycket av dess både tragiska och allmängiltiga kärna. Det räcker åtminstone inte till för att beröra mig, mer än i ett par enstaka scener, medan helhetsbilden är hisnande.
Att Tamburmajoren förvandlats till modern uniformerad polis och att Kaptenen och soldaten Woyzeck avklätts sina uniformer spelar mindre roll. Men pjäsen står och skaver mellan översättningens äldre språkbruk och manér, och uppsättningens nutida sken; intrycket blir, kort sagt, en aning egendomligt.
Själva spelet är det inget fel på; Antti Reini är som klippt och skuren för Woyzeck. Hans litet grova finländska brytning bidrar till att ytterligare skärpa till karaktärens utanförskap. Anna Persson spelar Maria med så skönt subtila medel att det är lätt att identifiera sig med hennes vånda. Fredrik Evers bevisar återigen vilken härlig komisk talang han är; han behöver bara visa sig på scenen så bereder han plats för skratt i en handfull korta insatser. Johan Gry är mycket bra som muskelspännande och ovanligt stark polis och Thomas Nystedt är som vanligt underbar, särskilt som rar sagoberättare för ett par hungrigt lystrande barn.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Woyzeck
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Pjäs: Woyzeck av Georg Büchner
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi: Stefan Metz
I rollerna: Antti Reini, Anna Persson, Johan Gry, Thomas Nystedt, Johan Karlberg, Anna Bjelkerud, Fredrik Evers, Maria Eggers

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu