Hisnande existentiellt drama
Recension av Stadsteaterns uppsättning av Woyzeck.
Det hör till ovanligheterna att en föreställning lever så högt på scenbilden att det i själva verket är den som på ett avgörande sätt utgör den kvalitativa basen. Men det är faktiskt fallet i österrikaren Stefan Metz iscensättning på Stadsteaterns stora scen, med den spanske scenografen Alex Tarragüel Rubio vid spakarna. Från allra första början intill det tragiska slutet lyfts Büchners pjäs Woyzeck bokstavligt talat högt över teaterns vanliga tiljor av scenografins existentiellt talande, men helt ordlösa, ramberättelse.
Likt en satellit från yttre rymden flyger åskådaren, via en film i fonden, bortom ett mörklagt scenbygge, tvärs genom kosmos, sniker strax under Saturnus skiva och förbi andra planeter, allt närmare jorden. Ljuset går upp över en kvällsmörk gata med en rad kraftigt lutande betonghus på vardera sidan, alltmedan detta begränsade utsnitt ur förorten, pjäsen igenom, långsamt svävande glider alltmer inåt, ett stycke ovanför städernas hustak.
Stefan Metz regi skruvar till det existentiella ytterligare några grader genom att låta alla karaktärerna utom titelrollen röra sig i stiliserade, nästintill dansliknande, turer över scenen. Büchners tragedi vinner nytt liv genom stjärnstoftets nutida arvingar; den fattige soldaten Woyzecks svartsjukemord naglas fast i det närvarande; det som händer sker bara nu, tycks Metz vilja säga, men aldrig mera.
Ändå sker samma sak nästan dagligen; inte mycket har förändrats sedan mitten av 1800-talet då Woyzeck skrevs. Och frågan är om inte spelets karikerande attityd berövar dramat alltför mycket av dess både tragiska och allmängiltiga kärna. Det räcker åtminstone inte till för att beröra mig, mer än i ett par enstaka scener, medan helhetsbilden är hisnande.
Att Tamburmajoren förvandlats till modern uniformerad polis och att Kaptenen och soldaten Woyzeck avklätts sina uniformer spelar mindre roll. Men pjäsen står och skaver mellan översättningens äldre språkbruk och manér, och uppsättningens nutida sken; intrycket blir, kort sagt, en aning egendomligt.
Själva spelet är det inget fel på; Antti Reini är som klippt och skuren för Woyzeck. Hans litet grova finländska brytning bidrar till att ytterligare skärpa till karaktärens utanförskap. Anna Persson spelar Maria med så skönt subtila medel att det är lätt att identifiera sig med hennes vånda. Fredrik Evers bevisar återigen vilken härlig komisk talang han är; han behöver bara visa sig på scenen så bereder han plats för skratt i en handfull korta insatser. Johan Gry är mycket bra som muskelspännande och ovanligt stark polis och Thomas Nystedt är som vanligt underbar, särskilt som rar sagoberättare för ett par hungrigt lystrande barn.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.
Woyzeck
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Pjäs: Woyzeck av Georg Büchner
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi: Stefan Metz
I rollerna: Antti Reini, Anna Persson, Johan Gry, Thomas Nystedt, Johan Karlberg, Anna Bjelkerud, Fredrik Evers, Maria Eggers