”Satsa mer på ungdomar”
Samhället accepterar att vissa har ett större utanförskap än andra, säger Malin Andersson, som vill göra skillnad. I sitt jobb som fältassistent tar hon kontakt med ungdomar som befinner sig i riskzonen.
Klockan är strax efter sex och mörkret föll för en timme sedan. Ett lätt regn strilar ner och luften är råkall. Inne i Femmanhuset lyser ljusslingorna inbjudande och människor kommer och går i en strid ström. En del shoppar fortfarande, de flesta är på väg hem från jobbet. Malin Andersson och kollegan Christian Skogholm har likadana svarta täckjackor med ”Fältgruppen City” tryckt på ryggen. Innan de kom hit var de och hälsade på en ung kille som ligger på avgiftning.
Vid den så kallade emo-trappan, vid gångtunneln mellan Nordstan och Centralstationen, har några unga människor samlats. Ett par av dem kommer fram när de får syn på Malin och Christian, hälsar och ger dem varsin kram.
– Jag ska vara ute ur min lägenhet om en månad, ni måste hjälpa mig att hitta en ny, säger en mörkhårig kille i blå täckjacka.
Som fältassistent söker Malin upp ungdomar som befinner sig i centrala stan på kvällarna. Hon försöker lära känna dem och finnas där som ett stöd. Ibland händer det att hon och kollegorna måste köra någon som har druckit för mycket hem, andra dagar står de bara och pratar eller lyssnar på ungdomarna.
De hjälper också till med praktiska saker som att skriva arbetsansökningar och följa med på möten med olika myndigheter. Ibland tar de kontakt med föräldrarna eller slussar vidare till socialtjänsten.
Fler ungdomar ansluter sig till gänget vid trappan i Nordstan. En tjej med rosa keps visar upp sin nya piercing. Samtalet skiftar snabbt mellan allvar och skoj. En pojke i grön jacka har aldrig träffat Malin och Christian förut.
– Vi är som soc på stan, förklarar Malin och killen nickar.
De flesta av ungdomarna som hänger i stan på kvällarna har redan kontakt med socialen.
– Många av dem har hoppat av skolan och ofta finns det familjeproblematik bakom, säger Malin.
Hennes intresse för sociala frågor har alltid funnits, efter social linje på gymnasiet läste hon en treårig socionomutbildning i Östersund.
Det första jobbet var som handläggare av ekonomiskt bistånd. Hon fick många ärenden som skulle klaras av på kort tid, träffade många människor som var i behov av hjälp, men hade aldrig tid till att sitta ner och prata.
– Jag hade trott att jag skulle kunna göra någon skillnad, istället kände jag mig som en bankomat.
Malin valde att söka sig till fältarbete istället, friheten och omväxlingen i jobbet lockade. Samtidigt har hon ett genuint intresse av ungdomar.
– Har man inte det kommer man inte långt i det här jobbet. Man måste förtjäna relationen och att bli godkänd av ungdomarna, man går ju in på deras arena.
Visst klappade hjärtat lite extra i början när hon skulle ta kontakt med en ny grupp ungdomar. Nu är Malin och hennes kollegor ganska inarbetade i den löst sammansatta grupp som brukar hänga i city och de flesta känner igen dem när de kommer.
I Nordstan drar en del av gänget sig bort mot utgången för att röka. Killen i den gröna jackan stannar kvar. Han berättar om sin uppväxt i olika fosterfamiljer, om kontakten med mamman som inte känns som någon mamma. Malin och Christian lyssnar och frågar.
Samtidigt brottar en kille i munkjacka ner tjejen med den rosa kepsen intill. Det är av sakerna man måste förhålla sig till när man jobbar som fältassistent, berättar Malin senare: man kan stå och prata om något som är jätteviktigt i någons liv och samtidigt hoppar fem andra omkring i bakgrunden och tjoar och stimmar. Många av de unga människor som Malin träffar förblir några i mängden. Men så finns de där speciella ungdomarna, de som hon ibland kan ha kvar kontakten med i flera år.
– När man har försökt få kontakt med någon många gånger utan att lyckas, och det sedan plötsligt släpper och de vill ha kontakt. Man får en kick av det.
Det händer tillräckligt ofta för att det ska vara värt det, säger Malin. Hon har aldrig ångrat sitt yrkesval, även om det kan vara svårt ibland, som när det går dåligt för någon man engagerat sig i, när personen inte får rätt hjälp.
– Jag brukar tänka att det här är deras liv. De kan inte knäppa med fingrarna och gå hem som jag, som har ett ”vanligt” liv.
Hon tycker inte att de utsatta ungdomarna har blivit fler, däremot att de har fått det sämre. Hon säger att problemet med unga i utanförskap är inbyggt i samhället.
– Det borde göras fler insatser för att hjälpa de här ungdomarna. Man ska inte vara 15 år och anonym och gå omkring i Nordstan. Vi ger dem en chans till hjälp.
När klockan passerat sju har butikerna i Nordstan stängt och människoströmmen sinat. Utanför övergår regnet till ett envist strilande. Malin och Christian har satt sig ner på emo-trappan, där de småpratar med killen i den gröna jackan.
En av de vanligaste frågorna när vi träffar andra människor är: vad gör du? Då är det inte innersta passioner, fritidsintressen eller tillfälliga drömmar vi vill ha reda på – det handlar om yrken. Vi tillbringar en stor del av våra liv på jobbet och går dit med blandade känslor. I artikelserien Kneg följer vi människor på jobbet och pratar om samhället, arbetet och drömmarna.
Det här är tredje delen i artikelserien Kneg. Tidigare har du träffat:
• Pizzabagare
• Spårvagnsförare
Malin Andersson
Yrke: Fältassistent
Utbildning: Socionomutbildning
Tjänar: 26 100
Egenskap som krävs: ett genuint intresse för ungdomar.
Bäst med jobbet: Det är omväxlande. Och ungdomarna. När man verkligen får kontakt med någon, det ger energi.
Svårast: När det går dåligt för någon som man har engagerat sig i, när man ser att någon inte får tillräckligt med hjälp eller rätt sorts hjälp. Att man alltid måste vara drivande och ta kontakt.
Fältgruppen City
I gruppen jobbar tre socionomer. De arbetar uppsökande och kartlägger ungdomar som rör sig i riskmiljöer, till exempel Femmanhuset på kvällarna.