Sedan tonåren har Eddie Wheeler spelat rock, både i olika band och som soloartist. På senare tid har han med framgång satsat på solokarriären med spelningar både i Sverige och resten av världen. Att han sitter i rullstol har han aldrig sett som ett hinder, även om det är lite besvärligt på vissa ställen.

– Jag har uppenbarligen valt fel form, säger han och skrattar. Jag sysslar med något som är svårt, det är få spelställen som är handikappanpassade. Men det handlar om att göra det man vill och jag gör verkligen det jag älskar.

Han menar att det egentligen inte har varit ett val att ägna sig åt musiken, utan mer något han måste göra. Att han har stött på svårigheter låter han sig inte hindras av.

– Visst kan det vara förnedrande att krypa i trappan eller be folk om hjälp, men måste man så måste man. Det är bara att göra det. Tur att jag är liten så det är lätt att bära mig, säger han med ett leende.

När han bokar sina spelningar säger han aldrig något om rullstolen. Det är musiken som är det viktiga. Han menar att om han kommer till ett ställe som inte är handikappanpassat får de lösa det och på något sätt. Det har aldrig hänt att en spelning har behövts ställas in på grund av brist på tillgänglighet.

Eddie föddes med sin funktionsnedsättning, sjukdomen osteogenesis imperfecta. Det innebär att hans skelett är extremt skört och han har lätt för att bryta ben. På grund av sjukdomen har han varit rullstolsburen hela sitt liv. Han gick i en helt vanlig skola, däremot anmälde hans föräldrar honom en gång till ett sommarläger för rullstolsburna barn, men där trivdes han inte alls.

– Jag har aldrig känt mig så utanför som när jag var där. Det där att sitta och rulla bollar till varandra och nästan skryta om vem som har det värsta handikappet, det är inget för mig. Man behöver ju inte ha något gemensamt bara för att man sitter i rullstol.

Han har egentligen aldrig behandlats annorlunda, ändå har han har känt sig lite utanför ibland. Då har han hittat hem i musiken, och tycker att rockmusiker brukar vara lite ”misfits” som han uttrycker det. Människor som aldrig riktigt har hört hemma någonstans.

Att stå på barrikaderna och kämpa högljutt för rullstolsburnas rättigheter har aldrig legat för honom. Han tycker inte att gnälla är rätt sätt att visa bristerna på, som han uttrycker det.

– Många handikappade biter sig i svansen, säger han. De går inte ut för att det är dåligt anpassat utan sitter hemma och klagar istället. Jag tycker det är bättre att synas ute, är det ett ställe med trappor ber jag personalen om hjälp. På så sätt blir de väldigt medvetna om bristerna.

Parallellt med spelandet arrangerar han klubbar på olika uteställen i Göteborg. Tack vare det har han lärt känna många krogägare och ofta frågar de honom om handikappanpassning. Han berättar att det kan handla om saker de inte har tänkt på för att de inte har det seendet.

Eddie har en skön självdistans och utstrålar en positiv energi, och väldigt stark sådan.

– Olika människor har olika utmaningar, allt är relativt. Mår man inte bra fysiskt kan man ändå må bra psykiskt. För många har handikappet blivit något negativt som tar över, men jag ser det som att istället för att vara bitter över det jag inte kan så är jag glad för det jag kan. En del andra i rullstol kanske stör sig på mig och tycker jag är en irriterande figur för att jag har den inställningen och de tror att jag ljuger för mig själv. Men det är deras problem. Man ska inte gnälla över något om man inte har testat det. Att spela på en rockklubb borde vara omöjligt men jag gör det ändå.