”Jag tycker om att vara där det händer” | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

”Jag tycker om att vara där det händer”

Spårvägen är lika mycket förknippad med Göteborg som Feskekörka, Håkan Hellström och Poseidon. "Vi är Göteborg" säger Tina Berntsson, som är en av de 600 spårvagnsförare som dagligen ser till att stadens invånare kan resa miljövänligt.

Klockan närmar sig åtta på tisdagsmorgonen när Tina Berntsson kommer
gående från centralstationen, där hon precis kommit med pendeln från
Lerum. Drottningtorget badar i blekt morgonljus, luften är kylig och
klar. En trea närmar sig och saktar in på hållplatsen. Vagnen som är
Tinas arbetsplats för dagen är en av de gamla som hängt med sedan
mitten av 60-talet, och hon ser nöjd ut.

– Det är en av de bästa vagnarna. Jag är inte riktigt kompis med de
nya ännu, säger hon diplomatiskt och hejar på Kerstin som kliver ur
förarhytten.

Medan morgontrötta passagerare spiller ut på hållplatsen och byts ut
mot nya har de tid att byta några ord i dörröppningen. 08:12 rullar
vagnen vidare mot gamla Ullevi, med Tina vid spakarna.
Under året har det skrivits i medierna om dyra italienska vagnar som
inte levererats i tid och som gnisslar och kränger i svängarna. Lägg
därtill ett bombdrama och ett nytt biljettsystem som ingen förstår sig
på. Tinas arbetsplats har minst sagt varit i ropet på sistone.

Hon var 18 år när hon började jobba vid Spårvägen. Arbetsförmedlingen
hade en kampanj för att locka fler, och Tina nappade. De första två
åren var hon konduktör, satt på släpet och svarade på frågor och
kontrollerade biljetter. Sedan blev hon förare. Hon minns den märkliga
känslan när hon för första gången själv körde ut ettans spårvagn ur
vagnhallen.
– Alla förare vinkade lite extra när de såg mig den dagen, minns hon.

Att åka spårvagn är det i särklass mest miljövänliga sättet att resa
inom Göteborg – om man inte vill sätta sig på cykeln vill säga. Alla
de 327 spårvagnar som Tina och hennes kollegor kör drivs med
miljömärkt el.

När Tinas trea når Drottningtorget igen efter ha vänt i Kålltorp är
vagnen smockfull. Kaffedoften sprider sig från pappmuggar, en tjej med
tuperat hår kliver av och lämnar kvar ett moln av hårspray.
Metrotidningar prasslar, kortläsaren piper, skosulor skrapar mot
golvet. Inne i förarhytten lyssnar Tina på radiostationen Bandit Rock,
det gör hon varje morgon.

Friheten är det bästa med jobbet som spårvagnsförare, säger Tina. Hon
har ingen chef som hänger över axeln, och så får hon – som hon
beskriver det – vara ”ute fast inne” hela dagarna.
– Jag skulle inte kunna tänka mig ett fabriksjobb där det är mörkt när
jag går till jobbet och mörkt när jag går hem. Jag tycker om att se
mycket människor, att vara där det händer.

När Tina började inom Spårvägen tänkte hon att hon kanske skulle bli
kvar ett år. Nu är hon inne på sitt 27:e.
– Det är kamratskapen som har hållit mig kvar.
Hon berättar om det som kallas Spårvägsandan, sammanhållningen mellan
förarna. Om något händer ute på stan kan man sitta och prata om det
uppe i personalrummet sedan, man förstår varandra.

Som spårvagnsförare gäller det att ha koll och hela tiden vara beredd
att bromsa.
– En del säger att vi ser sura ut när vi kör. Det är vi inte, det är
för att vi är så  koncentrerade, säger hon.
Föräldrar som kör sina barnvagnar rakt ut i gatan framför spårvagnen,
bilar som svänger vänster över spåren utan att titta – Tina räddar
flera liv varje dag. Den täta biltrafiken i centrum är självklart en
bidragande orsak. Fram till och med oktober i år skedde 21
spårvagnsolyckor där personbilar var inblandade.

Vid Marklandsgatan töms vagnen igen och Tina kör runt och vänder. Hon
går ett varv genom vagnarna för att samla ihop skrynkliga tidningar
och se så att ingen har glömt något.

En framtidsvision som har diskuterats för att göra kollektivtrafiken
mer attraktiv är spårtaxi – små automatiskt styrda vagnar som beställs
ungefär som taxibilar. Visionen är långt ifrån verklighet, men ett
företag har byggt en testbana i Uppsala. Tina har sin egen
framtidsvision om Spårvägen:
– Den ska byggas ut åt alla håll och kanter, till Partille, Lerum,
Hisingen och Kungsbacka.

– Och så ska den vara gratis för alla.

Fakta: 

Fokus: Kneg

En av de vanligaste frågorna när vi träffar andra människor är: vad gör du? Då är det inte innersta passioner, fritidsintressen eller tillfälliga drömmar vi vill ha reda på – det handlar om yrken. Vi tillbringar en stor del av våra liv på jobbet och går dit med blandade känslor. I artikelserien Kneg följer vi människor på jobbet och pratar om samhället, arbetet och drömmarna.

Tidigare delar i Fokus:Kneg

"Min första pizza såg ut som Kurdistan"

 

Spårvagnsförare

Namn: Tina Berntsson

Yrke: spårvagnsförare

Utbildning: 7 veckors förarutbildning

Snittlön: 23 500

Egenskap man bör ha: tålamod

Bäst med jobbet: friheten

Sämst: sämst låter så negativt, men jag skulle önska att folk tog mer
ansvar i trafiken.

•Göteborgs Spårvägar AB ägs av Göteborgs Stad, och kör på uppdrag av
Västtrafik, som samordnar all kollektivtrafik i Västsverige.
•Västtrafik, som ägs till hälften av Västra Götalandsregionen och de
49 kommuner som ingår i regionen, ansvarar för biljettsystem,tidtabell och linjesträckningar.

 

Annons

Rekommenderade artiklar

”Satsa mer på ungdomar”

Samhället accepterar att vissa har ett större utanförskap än andra, säger Malin Andersson, som vill göra skillnad. I sitt jobb som fältassistent tar hon kontakt med ungdomar som befinner sig i riskzonen.

”Min första pizza såg ut som Kurdistan”

”Egentligen har vi nästan bara en sak gemensamt” skrev 46 svenska pizzabagare i ett upprop i Aftonbladet i april 2009, ”när vi var unga drömde vi om att arbeta med något helt annat.” Bakhtiar Ali drömde om att bli advokat, nu driver han sin egen pizzeria.

© 2016 Göteborgs Fria