Rytmiskt expressiv teater | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Rytmiskt expressiv teater

Sällan har Stadsteaterns lilla intima scen Nya Studion känts så stor och så dramatiskt förtätad som i Mellika Melanis fingertoppskänsligt expressiva regi av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra.

Khemiris språkdramatiska virtuositet har verkligen hamnat i rätt händer när regi, skådespelare, scenografi och musik tillåtits osäkra studioscenen. Livets komplexitet och världssmärta växer till ett kompakt svart spretigt nystan med rödglödgad, hett expanderande, kärna.

Under blott en och en halv timmes rasande intensiv, rolig, drabbande och stark teater hinner Anna Bjelkeruds, Nina Jeppssons och Frida Röhls kvinnoroller vända ut och in på det mesta, inklusive relationerna till män. Tre roller som en enda sammansatt kvinna under utveckling, samtidigt tre individuella kvinnor, djupt inblandade i och intill intim förväxling förblandade med den andra.

Inte en enda gång tillåts spelet att gå i någon av teaterteaterns pinsamma fällor; istället är det i långa stunder helt lysande, rytmiskt levande, teater och en ren njutning bara att få vara med. I nästa ögonblick vänds ofta det nyss skedda hastigt och lustigt till en överraskande ny, poetisk fördjupning.

Inte en enda man på scenen, så långt ögat kan nå, förutom inspicienten då, som från teaterns innandöme levererar en ringande mobiltelefon till en av scenens kvinnor. Om man skulle få för sig att räkna huvuden i den här föreställningen kan teaterns genusstatistik höjas rejält, med 21staterande kvinnor av varierande längd, bredd och ålder, som ideligen, på diverse olika sätt, bryter, saboterar och förhöjer spelet.

Sevärt, roligt och allvarligt, en sprakande ljusglimt i det kommande höstmörkret. Det är bara att gå och se!

Fakta: 

Teater

Vi som är hundra Scen Göteborgs Stadsteater, Nya Studion Av Jonas Hassen Khemiri Regi Mellika Melani Scenografi, ljus Bengt Gomér Kostym Hélène Otterbeck Kompositör Dror Feiler Videodesign Daniel Andersson Dramaturg Nadja Gabay I rollerna Anna Bjelkerud, Nina Jeppsson, Frida Röhl och 21 kvinnliga statister

Rekommenderade artiklar

Synd på så rara ärtor

Recension

På gamla nyrenoverade Aftonstjärnan sitter ännu spåren av Kent Anderssons underskruvade, skarpsinnigt vassa, satir kvar i husväggarna. Det krävs en del för att matcha hans andliga närvaro. Folkteaterns senaste produktion, kabarén Sockerpiller, kan formmässigt litet grand påminna om de Kvasten-revyer, där samme Kent med kärleksfullt framspelad prosapoetisk dagsvers ofta rörde om rejält i stadens politiska grytor. Men sedan dess har en myckenhet av älvvatten flutit förbi mellan Hisingen och Järntorget.

Lustfylld lek med könsmaktsordningen

Recension

Det passar regissören Stefan Metz som hand i handske att spela William Shakespeares stycke, Trettondagsafton, med hela originaltiteln, det vill säga med tillägget Vad du vill.

Lasse Dahlquist sedd på nytt

Recension

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.

Känslomättat balanserad intensitet

Recension

Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.

Rapp och rolig dialog om identitet

Recension

Det är långt ifrån första gången som Teater Tamauers konstnärlige ledare och regissör, Anders Friberg, ger sig på ämnen liknande de i senaste uppsättningen Hottentotter. Pjäsens författare är ingen mindre än Staffan Valdemar Holm, tidigare Dramatenchef, regissör och dramatiker; stycket är ett förstlingsverk, skrivet i 27- årsåldern. Textens bristande dramatiska stringens, blir dock inte synlig förrän i slutets tilltagande ordrikhet, i pjäsgestaltningens kärna om identitet och främlingskap.

© 2020 Göteborgs Fria