Lustfylld lek med könsmaktsordningen | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Lustfylld lek med könsmaktsordningen

Det passar regissören Stefan Metz som hand i handske att spela William Shakespeares stycke, Trettondagsafton, med hela originaltiteln, det vill säga med tillägget Vad du vill.

I Metz iscensättning skruvas nämligen bardens, redan från början förvirrande, vana att vända och vrida på rollernas könstillhörigheter till, så rejält, att hela föreställningen försätts i fartfylld queerkarnevalisk yra. Till de grundläggande könens tvetydiga identiteter läggs ett tredje, androgynens glidande närvaro mellan de båda.

På Shakespeares tid spelades Viola, liksom alla andra roller, av män. Här spelas hon av Mia Höglund-Melin, men strax byter hon identitet, i hennes planer ingår nämligen att förföra den tilldragande hertigen Orsino (Eric Ericson). Hon tar sig in vid hovet förklädd till man och blir Orsinos tjänare och sändebud i dennes åtrå till grevedottern Olivia. Per Sandberg axlar denna roll med rund mage över ett, under pjäsens gång, allt rödare kjoltyg. Hennes tjänsteflicka, Maria, spelas med humoristisk spetsfundighet av Fredrik Evers.

Utan att vara det minsta utmanande, är detta en alldeles oerhört underhållande föreställning från Per Sandbergs tragikomiska och kärlekssmäktande, Olivia till den tragiske fjanten Malvolio. Denne spelas fullkomligt mästerligt av Thomas Nystedt, en rolltolkning i världsklass, spännande mellan löjeväckande Hitlerfigur och clownens melankoliska ensamhet. Ta bara den magiskt skimrande, totalt vidöppna, slutscenen där hans figur under en lång stund irrar omkring över det ödsliga scengolvet i teaterns blottade maskineri; en scen så stark, att den skapar häpen och andäktig tystnad i salongen och som sent kommer att glömmas.

Trots kraftfulla stilbrott och ideliga musikaliska överraskningar tappar inte föreställningen någonsin kontakten med Shakespeares poetiska stämningar från det sagans Illyrien där dessa märkliga händelser utspelas, där Viola skilts från sin bror bland bränningarna under skeppets förlisning, i pjäsens början. Leken med vår tids könsmaktordning förblir lustfylld, men saknar för den skull inte tragiska inslag. Publiken är hela tiden med på noterna.

Alex Tarraguel-Rubios scenografi leker med i spelet; färgade glasskärmar glider av och an framför varandra, eller sänks från taket, medan scenrummet dynamiskt möblerats med endast ett långsträckt svart bord. Rummen skiftar vackert och ständigt intresseväckande. Musiken används med en märklig finurlighet i spannet mellan till exempel Svärdsjö Spelmanslag och King Curtis, mellan Henry Purcell och The Puppini Sisters. Men mest av allt frapperas jag av föreställningens mäktiga ensemblespel, vars rytmiskt välgörande, väl sammanhållna uttryck genomgående uppfinner nya spännande nyanser i Shakespeares klassiska tragikomedi.

Fakta: 

Teater

Trettondagsafton Scen Göteborgs Stadsteater, Stora scen Av William Shakespeare Regi Stefan Metz Scenografi, kostym Alex Tarraguel-Rubio Kompositör Tore Norrby Dramaturg Per Arne Tjäder I rollerna Eric Ericson, Mia Höglund-Melin, Jonathan Silén, Fredrik Evers, Per Sandberg, Thomas Nystedt, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Johan Karlberg, Carina Boberg

Rekommenderade artiklar

Synd på så rara ärtor

Recension

På gamla nyrenoverade Aftonstjärnan sitter ännu spåren av Kent Anderssons underskruvade, skarpsinnigt vassa, satir kvar i husväggarna. Det krävs en del för att matcha hans andliga närvaro. Folkteaterns senaste produktion, kabarén Sockerpiller, kan formmässigt litet grand påminna om de Kvasten-revyer, där samme Kent med kärleksfullt framspelad prosapoetisk dagsvers ofta rörde om rejält i stadens politiska grytor. Men sedan dess har en myckenhet av älvvatten flutit förbi mellan Hisingen och Järntorget.

Rytmiskt expressiv teater

Recension

Sällan har Stadsteaterns lilla intima scen Nya Studion känts så stor och så dramatiskt förtätad som i Mellika Melanis fingertoppskänsligt expressiva regi av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra.

Lasse Dahlquist sedd på nytt

Recension

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.

Känslomättat balanserad intensitet

Recension

Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.

Rapp och rolig dialog om identitet

Recension

Det är långt ifrån första gången som Teater Tamauers konstnärlige ledare och regissör, Anders Friberg, ger sig på ämnen liknande de i senaste uppsättningen Hottentotter. Pjäsens författare är ingen mindre än Staffan Valdemar Holm, tidigare Dramatenchef, regissör och dramatiker; stycket är ett förstlingsverk, skrivet i 27- årsåldern. Textens bristande dramatiska stringens, blir dock inte synlig förrän i slutets tilltagande ordrikhet, i pjäsgestaltningens kärna om identitet och främlingskap.

© 2020 Göteborgs Fria