Vem har rätt till staden?
Det är 1 juli och det omdebatterade förbudet mot att spela gatumusik i centrala Göteborg har precis fått laga kraft. Förbudet har sin grund i att Företagarföreningen Avenyn fått klagomål från sina anställda, som störs av den enformiga musiken, och gjort en skrivelse till kommunfullmäktige med förhoppningen om någon form av reglerande åtgärd. Skrivelsen hörsammades och resulterade i ett totalförbud mot gatumusik i hela centrala Göteborg mellan klockan 11–15 och i Nordstan klockan 11–17, med enda undantag för gatumusiker som ansökt om och beviljats tillstånd av polisen att spela. Bryter man mot förbudet väntar förhör, utredning och böter.
Denna heta julidag är staden proppad av musiker som slutit upp kring uppmaningen till civil olydnad från Göteborgs musikelit i en debattartikel i GP. Och de protesterar mot förbudet på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: genom att fylla centrum med liv, rörelse och fantastisk musik. Bortsett från någon enstaka lam tillsägelse från polisen är det fritt fram och fullt drag i vartenda gathörn.
Men det handlar inte bara om gatumusik som ett pittoreskt inslag i Göteborgs stadsbild eller drägliga arbetsvillkor för butikanställda, utan i förlängningen om mycket större frågor.
Förbudet mot gatumusik ger upphov till en mängd funderingar. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja misstänka att det finns dolda agendor bakom Företagarföreningens plötsliga värnande om sina anställda. Exempelvis har det väl aldrig tidigare hänt att arbetsköpare varit så ivriga att förbättra sin personals arbetsvillkor att inte ens facket hängt med i svängarna. Om nu hela stans butiksanställda är utsatta för tortyrliknande enformig musik dagarna i ända från falskspelande gatumusiker som vägrar flytta på sig med annat än poliseskort, borde man väl ha hört åtminstone ett litet uttalande från Handelsanställdas förbund? Och är det inte märkligt att gatumusiken enligt beslutet upphör att vara störande och tortyrliknande vid klockan 15, och att butiks- och kontorsanställda inte verkar störas av vare sig julmusik i butikerna, livespelningar under Kulturkalaset, Radio city-skval som pumpas ut i högtalare utanför 7-Eleven eller det i två veckor pågående skränet från studentfirandet?
Och vad fyller förbudet egentligen för funktion om det ändå går att få tillstånd från polisen att få spela under den förbjudna tiden? Kan det vara så att Företagarföreningen tycker att viss gatumusik, spelad av vissa personer, är helt okej, men annan inte? Kommer den romska kvinnan som brukar spela två toner på sin flöjt i Brunnsparken att beviljas tillstånd, eller kan det vara så att lagen kommit till just för att få bort henne och andra försäljningsstörande inslag från våra fina shoppingstråk?
Men märkligast, och allvarligast, av allt är att kommunfullmäktige, som borde värna om medborgarnas intressen, utan att blinka har sålt ut citykärnan till näringslivets lobbyister, vilket faktiskt är ett ganska allvarligt ingrepp i demokratin och yttrandefriheten i gamla goa kultur-Göteborg. Man har struntat i att fråga göteborgarna själva om vem de tycker ska få göra vad på våra gator och torg, och på eget bevåg gett bort rätten att diktera villkoren i det offentliga rummet till privata intressen.
Dessutom ger man bort en del av den polisiära makten, då man i bästa ipred-anda ger butiksinnehavarna mandat att avgöra om någon bryter mot lagen och rätt att på skattebetalarnas bekostnad använda polisen för att köra bort människor, som egentligen inte begått något brott, från allmän plats.
För det är inget brott att spela gatumusik. Och det borde gå att hitta en annan lösning på problemet än ett förbud. Eller så är det som min kompis Mauritz säger när jag träffar honom på Kungsportsplatsen där han står och diggar till tonerna från ett jazzband: ”Det här är det bästa förbud de någonsin har infört! Nu blir det gatufestival hela sommaren!”