• Elisabeth Göransson och Rakel Wärmländer i Sockersyndromet.
Göteborgs Fria

Gå och se Sockersyndromet

Sockersyndromet var blott 22-åriga Lucy Prebbles debut som dramatiker för några år sedan; pjäsen spelades för fulla hus på Royal Court i London och har senare satts upp på flera europeiska teatrar. Skådespelaren Sanna Hultman regidebuterar nu på Folkteaterns Lilla scen med en lika häftigt iscensatt som rolig föreställning som nog måste ses.

Kanske mest av allt för att Prebbles skickligt konstruerade drama på en och samma gång både mjukar upp och komplicerar fördomarnas oftast knivskarpa gränsdragningar. Men också för att pjäshandlingens möten lättar litet på förlåten till sexchattandets, för många, skamligt präglade område. Rösterna ur cyberrymdens tystnad ackompanjeras här ur bakgrundens mörker av tangentbordens lågmälda klapprande.
Pjäsen handlar om den, i förstone, nästan skrämmande sexmedvetna unga kvinnan Danis möten med två män. Tim är en ung pedofil, som nyligen släppts från ett fängelsestraff för att ha haft sex med barn; han har chattat sig till en träff med henne i tron att hon heter Danny och bara är elva år. Den andre, Lewis, är en litet nördig men, som det verkar vanlig erotiskt oerfaren kille. Men Sockersyndromet är också en rikt förtätad pjästext som oavbrutet fördjupar Danis komplexa verklighet, ständigt öppnas alternativa ingångar till hennes alltmer pressade situation. Valet av män, förhållandet till mamman Jan och till anorexin växer allt tydligare till en fråga om identitet.
Rakel Wärmländer, senast sedd på samma scen i egna drabbande monologen Igen och igen, spelar också Dani med sitt karakteristiska drivande undertryck, skickligt hanterar hon rollens neurotiskt skiftande känslokast i Danis olika förhållanden till de två männen. Men det är Tim som med självironisk öppenhet tidigt lyckas vinna hennes förtroende. I både pjäsens och Danis moraluppfattning vilar en befriande tilltro till människornas inneboende godhet, vilket starkt bidrar till att man nästan omedelbart betraktar Tim med mer positiva ögon.
Tjelvar Erikssons återhållna humoristiska spel visar generöst upp Tims fram och baksidor medan Henrik Danielsson framställer Lewisrollen som en man som när han i ett visst läge, 'lurad på konfekten', utvecklar nära nog abnorma drag. Men när Dani mot slutet, i ett obevakat ögonblick råkar se innehållet i Tims laptop ger hon chockad till ett skrik som för var och en tydligt berättar att det hon sett går långt över gränsen för det acceptabla. Chattens spänningslekar förbyts under en elektrisk laddad sekund till rå vardag.
Dani har ett sårigt förhållande till mamman som i sin tur lever minst lika trasigt, drabbad av ofrivillig skilsmässa från den förrymde maken och Danis far. Pjäsens ingående skildring av Danis inferno kantas genomgående av fruktansvärt roliga situationer, som till exempel när Elisabeth Göransson, med välgörande nedtagen, skev absurdism spelar mamman. Med vreden hårt instängd bakom sammanbitna tänder klipper hon i lustfyllt raseri sönder pappans kostym. Sanna Hultmans regi arbetar med sådana små, subtilt gestaltande medel, snabba menande ögonkast, en lätt vridning av ett huvud, en kroppshållning som i ögonblickets skarpa fokus säger mer än tusen ord. Som sagt, gå och se.
Tidigare publicerad i Bohusläningen

Fakta: 

Sockersyndromet
Scen: Folkteatern, Lilla scenen
Översättning: Kim Lantz
Bearbetning, regi: Sanna Hultman
I rollerna: Rakel Wärmländer, Henrik Danielsson, Elisabeth Göransson, Tjelvar Eriksson

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu