Gå och se Sockersyndromet
Sockersyndromet var blott 22-åriga Lucy Prebbles debut som dramatiker för några år sedan; pjäsen spelades för fulla hus på Royal Court i London och har senare satts upp på flera europeiska teatrar. Skådespelaren Sanna Hultman regidebuterar nu på Folkteaterns Lilla scen med en lika häftigt iscensatt som rolig föreställning som nog måste ses.
Kanske mest av allt för att Prebbles skickligt konstruerade drama på en och samma gång både mjukar upp och komplicerar fördomarnas oftast knivskarpa gränsdragningar. Men också för att pjäshandlingens möten lättar litet på förlåten till sexchattandets, för många, skamligt präglade område. Rösterna ur cyberrymdens tystnad ackompanjeras här ur bakgrundens mörker av tangentbordens lågmälda klapprande.
Pjäsen handlar om den, i förstone, nästan skrämmande sexmedvetna unga kvinnan Danis möten med två män. Tim är en ung pedofil, som nyligen släppts från ett fängelsestraff för att ha haft sex med barn; han har chattat sig till en träff med henne i tron att hon heter Danny och bara är elva år. Den andre, Lewis, är en litet nördig men, som det verkar vanlig erotiskt oerfaren kille. Men Sockersyndromet är också en rikt förtätad pjästext som oavbrutet fördjupar Danis komplexa verklighet, ständigt öppnas alternativa ingångar till hennes alltmer pressade situation. Valet av män, förhållandet till mamman Jan och till anorexin växer allt tydligare till en fråga om identitet.
Rakel Wärmländer, senast sedd på samma scen i egna drabbande monologen Igen och igen, spelar också Dani med sitt karakteristiska drivande undertryck, skickligt hanterar hon rollens neurotiskt skiftande känslokast i Danis olika förhållanden till de två männen. Men det är Tim som med självironisk öppenhet tidigt lyckas vinna hennes förtroende. I både pjäsens och Danis moraluppfattning vilar en befriande tilltro till människornas inneboende godhet, vilket starkt bidrar till att man nästan omedelbart betraktar Tim med mer positiva ögon.
Tjelvar Erikssons återhållna humoristiska spel visar generöst upp Tims fram och baksidor medan Henrik Danielsson framställer Lewisrollen som en man som när han i ett visst läge, 'lurad på konfekten', utvecklar nära nog abnorma drag. Men när Dani mot slutet, i ett obevakat ögonblick råkar se innehållet i Tims laptop ger hon chockad till ett skrik som för var och en tydligt berättar att det hon sett går långt över gränsen för det acceptabla. Chattens spänningslekar förbyts under en elektrisk laddad sekund till rå vardag.
Dani har ett sårigt förhållande till mamman som i sin tur lever minst lika trasigt, drabbad av ofrivillig skilsmässa från den förrymde maken och Danis far. Pjäsens ingående skildring av Danis inferno kantas genomgående av fruktansvärt roliga situationer, som till exempel när Elisabeth Göransson, med välgörande nedtagen, skev absurdism spelar mamman. Med vreden hårt instängd bakom sammanbitna tänder klipper hon i lustfyllt raseri sönder pappans kostym. Sanna Hultmans regi arbetar med sådana små, subtilt gestaltande medel, snabba menande ögonkast, en lätt vridning av ett huvud, en kroppshållning som i ögonblickets skarpa fokus säger mer än tusen ord. Som sagt, gå och se.
Tidigare publicerad i Bohusläningen
Sockersyndromet
Scen: Folkteatern, Lilla scenen
Översättning: Kim Lantz
Bearbetning, regi: Sanna Hultman
I rollerna: Rakel Wärmländer, Henrik Danielsson, Elisabeth Göransson, Tjelvar Eriksson