• Mattias Anderssons The mental states of Gothenburg kan vatra höstens teaterupplevelse anser Anders Thuresson
Göteborgs Fria

Smärtsam närhet

Det skulle inte alls förvåna mig om Mattias Anderssons senaste föreställning The Mental States of Gothenburg blir höstens största teaterupplevelse. För något så genomarbetat starkt och så smärtsamt närhetsskapande som detta projekt har jag sällan sett, tycker Anders Thuresson

Här finns allt vad man kan önska sig av en förtätad dramatik vars solidariska massa fördelar sig beundransvärt jämnt mellan skådespelare och publik, en vital samhällsanalys som både går på djupet och lodar tidens själ, och som sist men inte minst placerar Angereds Teater mitt i city.
Ur djupintervjuer utförda av sociologer, med tio slumpvis utvalda tjugoåringar, utgör deras exakt nedtecknade svar på Mattias Anderssons frågor om livets innersta mening föreställningens dokumentära epicentrum. Men Andersson har också dramatiserat svaren så att man inte riktigt säkert kan veta vad, som just under det pågående, är fakta eller fiktion. När de båda strukturerna korsas uppstår en tredje; silade genom varandra kokas materialet effektivt ned till en här och nukänsla som angår var och en av oss i publiken.

The Mental States of Gothenburg är inte bara en termometer i munnen på de unga, den mäter lika tydligt ett helt samhällsklimat vars tunga påverkan av det stora landet i väst vi allt tydligare kan betrakta. Kroppsfixering, ätstörningar, främlingsskap och kändislängtan dominerar ena sidan, i den andra finns berättelser om längtan efter identitet, om sorg och utsatt ensamhet.
Ulla Kassius asketiska scenbild är genial i sammanhanget; publiken sitter i konferensstolar av färggrann plast i en stor fyrkant kring ett blåmålat golv. Skådespelarna sitter utplacerade mitt ibland oss och gör oss till en början lågmält delaktiga i en expanderande helhet. Det kunde vara vem som helst av oss som talar in i intervjuarnas omkringskickade lilla bandspelare och beskriver ett rådande läge. Skådespelaruttrycket är så nedtonat i spelrummets offentliga rymd att omvärldens vardagsliv lika gärna kunde ha flyttat in på scenen. Men sakta men säkert dras så spelet samman; de enskilda rollernas erfarenheter filtreras tätare genom varandra medan skådespelarna intar allt större delar av scenen i raka eller avspänt gestaltade berättelser.

Plötsligt uppstår ett ivrigt logistiskt rusande av och an över lokalen; publiken förflyttas med stor effektivitet, med stolar och allt, till en rad längs ena väggen medan pjäsens individuella utsatthet samtidigt, i en komisk höjdpunkt, flyttar in på teaterns produktionskontor, ända in i dramatikern Mattias Anderssons arbetsrum.
Angereds Teaters föreställning är först och främst en kraftfull kollektiv framgång, för teatern minst lika stark som för dess publik. Skådespelarnas arbete är samtidigt in i textens innersta andetag genomsyrat av en sådan befriande äkthet att regissören Mattias Andersson bara är att gratulera.

Fakta: 

The Mental States of Gothenburg
Scen: Angereds Teater
Manus, bearbetning, regi: Mattias Andersson
I rollerna: Kave Foladi, Mattias Lech, Julia Marko-Nord, Ramtin Parvaneh, Sofia Pekkari, Sandra Stojiljkovic, Ove Wolf

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu