Recension


Göteborgs Fria

Gnistrande charmigt spel

Henric Holmbergs regidebut med I väntan på Godot på Göteborgs Stadsteater fokuserar så starkt på separationens omöjlighet att smärtpunkterna mellan scenens två livserfarna rolltolkningar inte kunnat vara tydligare. I några hisnande ögonblick kan en hel livstid ibland svirra till bara mellan två repliker. Iwar Wiklander och Sven Wollter excellerar med små men kraftfulla medel genom Becketts långa musikaliska pauseringar i ett ömsint varmt och naket spel som Vladimir och Estragon. De två klassiska figurerna utgör här betydligt mer av far/sonrelation än jag någonsin sett och det beror inte bara på skillnaden i kroppslängd.

Wollter ser nästan pytteliten ut bredvid Wiklanders reslighet; när den förste truligt plutar med munnen mot den senares stundtals mer auktoritativa hållning tänker jag helt osökt på Rasmus på luffen. Charmen gnistrar mellan de båda, mellan Wollters välgörande tajmning som Gogo, vars barnsligt hesa, vädjande protester underifrån möts av Wiklanders längre och mer bildade Didi. De båda vännerna tycks alltid ha funnits där, under ständig väntan på scenens avskalade jordskorpa. Dess lilla plätt påminner med sin brungula fnasighet mest av allt om en sliten kängsula.

En gång har en gunga hängt från översta grenen i det avskalade, nästan döda trädet ovanför de båda väntandes huvuden. Fondljuset går, ibland snabbt växlande genom scenens modernt låga hyreshussilhuett mot en klarblå himmel, ibland långsammare när dagen går mot natt. I Ann-Margret Fyregårds scenografi gestaltas tydligt tidens hastigt förrinnande gång när Didi i början sträcker händerna uppåt och griper om gungans imaginära rep, nu sedan länge hängande i tofsiga stumpar.

Aldrig har jag tidigare sett Pozzo och Luckys två scener så distinkt stärka ömhetens rum i Didi och Gogos täta relation. Den rike och bortskämde, men ack så osäkre Pozzos regemente över Lucky ges här plötsligt betydelser utöver imperialismens och slaveriets grymhet. Som om Pozzo, med tvingande piska i handen, med repet om Luckys hals, höll den egna lyckan i fångenskap.

Platsens associationer till övergiven lekplats förstärks ytterligare av soffan, en sliten bilfåtölj som kan ha hamnat där som bädd för någon av traktens uteliggare. Pjäsens två figurer som rör sig på och omkring platsen kan ses, både som de åldrade barn vi alla kanske kan hoppas på att bli, med ett nära släktskap till Helan och Halvan, eller till Chaplins tragikomiskt gestaltade trasproletariat.

Men det är helt klart på vänskapens ständigt tätnande värme som Holmbergs regi valt att fokusera, en kommande skilsmässa och dess närvarande, alltmer förlamande skräck inför förlustens obönhörlighet. Under tiden spelar livet upp sina nödvändiga roller, i stum väntan, i gemensam dans, i längtan efter ett par hela kängor, eller efter en matbit, må det vara morot eller kycklingben, kastat från den rike mannens bord.

Fakta: 

Teater

I väntan på Godot Av Samuel Beckett Översättning Magnus Hedlund Regi Henric Holmberg I rollerna Iwar Wiklander, Sven Wollter, Mattias Nordkvist, Fredrik Evers, Julian Fuchs/Jesper Knapp

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu