Alltför rapsodisk barnpjäs | Göteborgs Fria
  • Christina Lundström och Bernt Höglund, som tillsammans skrivit barnföreställningen Karlsson kommer tillbaka
Göteborgs Fria

Alltför rapsodisk barnpjäs

"Karlsson kommer tillbaka" har blivit en rätt enkel liten saga om hur en nalle går igen genom barngenerationerna.

Bortsett från ett sentimentaliserande drag som ger handlingen ett stillastående intryck fungerar denna lättsamma berättelse kring nallen Karlssons öden och äventyr, tillsammans med fyraårige Axel, den vuxne Axels barn och sedermera med barnbarnen. Farfadern betraktar händelserna utifrån en mapp med barndomens teckningar. Bernt Höglund och Christina Lundström har skrivit pjästexten och Höglund har regisserat.

Att skådespelaren Evert Lindkvist har lätt för att identifiera sig med barnet inom sig har han tidigare bevisat; ta bara hans känsligt spelade pojke i Börje Lindströms magiska pjäs Havet för några år sedan på samma scen, Folkteatern, En trappa ner. Nu får han spela såväl barn som vuxen förälder och farfar, i ett händelseförlopp som binder samman 30-talet och 60-talet med vår egen tid, och som också gör föreställningen till familjeangelägenhet. Ulla Svedin och Niklas Román tycks också trivas i sidoroller som Axels barn eller fru och Románs genomgående musikaliska tema hör nog till det mest minnesvärda i den här föreställningen.

Eftersom Karlsson kommer tillbaka mer är illustrerad berättelse än buren av teatral gestaltning får Christina Lundströms scenbild stor betydelse. Varje ny uppsättning på scenen En trappa ner sätts på kreativa prov för att besegra rummets fasta pelare. Lundström öppnar teaterns väggar i en mångfald överraskande minnesluckor för skildringens tidstypiskt skiftande rekvisita. Julstämning stiger ur ett vinterlandskap i kvällsljus; en sommarhage med björkar öppnas solbelyst i spelrummets mitt. Bernt Höglunds regi lyckas som alltid bra med att återskapa svunna tidsstämningar och ur lådorna av minnen lyfta fram sina bilder i ett särpräglat ljus.

Men pjäsen är alltför rapsodisk för att man skall komma pjäsens familj inpå livet. Fyraårige Axel, hans systrar och föräldrar fladdrar förbi som kolorerade vykort för vinden. 30-talet skildras i ett romantiserat skimmer med Jules Sylvains schlager ur en gammal radioapparat, medan 60-talets transistorradio spelar Sveriges Bilradios signatur. Nallen Karlsson i all ära, han finns hela tiden närvarande på ett eller annat sätt i en eller annans famn eller minne, eller bortglömd i en låda med julsaker från förr. Frågan är om inte Bernt Höglunds föreställning, åtminstone formmässigt, i högre grad kommit att rikta sig till en betydligt äldre och mer minnesgod generation, än till den målgrupp på fyra till sex år som anges i programmet.

Fakta: 

Karlsson kommer tillbaka
Scen: Folkteatern, En trappa ner
Av Bernt Höglund och Christina Lundström
I rollerna: Ulla Svedin, Niklas Román, Evert Lindkvist

Annons

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2017 Göteborgs Fria