Dags att lämna plats för kvinnliga seriehjältar | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Dags att lämna plats för kvinnliga seriehjältar

Förr hette seriehjältarna Spindelmannen, Fantomen och Hulken. Nu har de fått lämna plats för nya hjältar. Lesbiska cowgirls, 15-åriga punktjejer och anarkofeministen Voltairine är några av dem. Detta tack vare kvinnliga serietecknare som Liv Strömqvist, Coco Moodysson och Karolina Bång. I Göteborg märks den här tendensen av och FRIA har träffat serietecknerskan Hanna Peterson, som spetsat sina talanger på landets enda masterskurs i seriekonst.

I den queerfeministiska bokhandeln Hallongrottan på Bergsundsgatan i Stockholm är det feministiska seriealbum som toppar försäljningen. Här är kombinationen kvinnor och serier ingen nyhet, men ägaren Bitte Andersson ser en utveckling.

– Det har aldrig funnits så många kvinnliga serietecknare som nu, säger hon.

Hon nämner Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson som exempel på serieskapare som banat vägen. De fungerar som inspiration och förebilder och får fler att göra serier själva.

– Serierna de gör riktar sig till andra än bara serienördar – till folk utan förkunskaper. Men de är ändå feministiska och har ett starkt innehåll, slår hon fast

Men Bitte Andersson poängterar att det har funnits kvinnliga serietecknare innan och att kvinnor har läst serier förut.

– Det har funnits guldåldrar tidigare, men som ofta inom till exempel den feministiska rörelsen finns det ingen riktig koppling mellan generationerna.

Hon menar att eftersom litteraturhistorien ofta skrivits av män har det inte berättats om kvinnliga författare och dess läsare.

– Det som lästes av kvinnor räknades kanske inte som ”riktig” litteratur och uppmärksammas därför inte, säger hon.

Galago är sedan nästan 30 år tillbaka Sveriges ledande tidskrift för alternativa serier och här arbetar Johannes Klenell som redaktör. Han håller med om att det är fler tjejer som läser serier nu.

– Absolut. Om man ser till Galagos läsarutveckling så har det skett en jättestor förändring de senaste åren.

Han berättar att åtta av tio av de nya prenumeranterna som värvades på bokmässan i Göteborg förra året var tjejer. Tidigare har majoriteten varit killar.

– Det är skithäftigt tycker jag och det sporrar oss mot att bli ännu bättre på att behandla jämställdhetsfrågan. Det är faktiskt så att serier är en så liten bransch att det vore kommersiellt självmord att inte vara genusmedveten i dag.

Johannes säger att sakta men säkert publiceras fler kvinnliga serietecknare men framförallt får de utrymme i media på ett helt nytt sätt.

– Jag tycker att vi blir allt bättre på att få ordning på könsbalansen under de år som jag varit här även om det är långtifrån perfekt ännu.

I Malmö, som tack vare Serieskolan blivit ett viktigt centrum i för serier i Sverige, ligger Seriefrämjandet. De måste väl veta om det är fler tjejer som gör serier och vad det i så fall beror på?

– De senaste tio åren har de som ansökt och antagits till serieskolan i Malmö kommit att bli lika många tjejer som killar. Det kan ställas mot att tidigare var bara 5–10 procent av serieskaparna i Sverige kvinnor. Effekten av det börjar synas i serievärlden, säger Jakob Hallin som är vice ordförande i Seriefrämjandet.

Han berättar att det är fler och fler tjejer som gör serier och som läser serier. Till viss del tror han att det beror på att mangaserier blivit vanligare och att många av deras läsare är tjejer.

– Att antalet kvinnliga medlemmar i seriefrämjandet hela tiden ökar är ett annat tecken på utvecklingen, berättar han.

Liv Strömqvist är ett namn som dyker upp när man pratar om de tecknare som banat vägen för andra tjejer. Hon menar att en av orsakerna till den större andelen kvinnliga serietecknare är den tredje vågens feminism och att seriemediets natur är perfekt som aktivistisk form. När hon började göra serier inspirerades hon av den amerikanska DIY-rörelsen (do it yourself) och av amerikanska riotgirlband. Den feministiska aktivismen innefattade allt från reklamsabotage till att göra egna fanzines.

– Jag tror att den typen av feministisk aktivism bidragit till att fler tjejer börjat göra och läsa serier.

Serierummet på Göteborgs stadsbibliotek är en lokal mötesplats för serieentusiaster. Bibliotekarien Maria Nilsson är ansvarig och berättar att de även på biblioteket märker av tendensen med fler kvinnor i branschen.

– Mangaexplosionen har gjort att unga tjejer börjat läsa mer serier. De berättelserna handlar oftare om tjejer, det är de som är hjältar.

Hon har uppfattningen att det är allt fler tjejer som lånar serier på biblioteket.

– Tecknare som Liv Strömqvist, som gör serier med en ny vass feministisk, samhällsatir har gett serier ett uppsving och dragit till sig många kvinnliga läsare.

Maria Nilsson berättar att ambitionen är att det ska vara jämnt könsfördelat vad gäller inköp av serier.

– Man skyltar gärna med de kvinnliga lite extra, menar hon.

Att det är fler tjejer som tecknar serier tror hon kommer att påverka kvinnobilden i manliga serietecknares album.

– Under 80-talet såg man mer av en schablonbild, en slags femme fatale. Det håller på att förändras, menar hon.

Hanna Peterson är en av de svenska kvinnliga serietecknarna på väg uppåt. I år hon aktuell med seriealbumet Allt jag rör vid försvinner där hon illustrerat två av serierna. Tidigare har hon synts i bland annat Galago och egna seriekollektivet Polly Dartons fanzines. FRIA träffar henne ett kvarter från biblioteket på Högskolan för Design och Konsthantverk, HDK. Hon påminner själv lite om en seriefigur. Luggen är uppåtsvängd i en perfekt lock och hon har svarta platsbågade glasögon. Intrycket förstärks av hennes svarta sweatshirt med ett tryck som föreställer två klarröda, runda körsbär – som tagna från en serieteckning.

Hanna berättar att hon har ritat och skrivit så länge hon kan minnas.

– Jag har alltid tyckt att det är det roligaste som finns att rita och skriva, vad ska jag göra annars liksom?

Serieskolan i Malmö blev hennes tillfälle att få syssla med serier på heltid under två år. De åren menar hon var viktiga att få, för att utvecklas och för att få mer klart för sig vad man vill göra.

Sedan flyttade hon till Göteborg förra våren och började på kursen seriekonst och avancerat bildberättande på HDK. Kursen har bara funnits i två år och är den första längre kursen i serieteckning på en konstnärlig fakultet i Sverige. Här påbörjade hon sin första serieroman som behandlar kvinnlig sexturism i Ghana. Det är en fiktiv historia där huvudpersonen är löst baserad på en arbetskollega till hennes mamma.

– Det var en kvinna som hade tydliga preferenser vad gällde män, hon ville ha svarta män helt enkelt, förklarar Hanna.

I romanen dras det ett steg längre då huvudpersonen åker till Ghana och köper sex av män. Boken är ett utforskande kring om det är mer accepterat för kvinnor att köpa sex och i så fall varför?

– Det verkar som att man ser man annorlunda på den typen av sexköp. Många verkar se det är mer som en slags kärleksrelation när det är kvinnor som gör det, säger hon.

Varför man inte pratar om kvinnor som köper sex är en fråga Hanna vill väcka med boken. Hanna berättar att hon inte haft som mål att göra feministiska serier men att hon är feminist och att det genomsyrar allt hon gör.

– Det man gör färgas ju av vem man är, det jag producerar är ju också jag, säger hon.

Under hösten har hon tillsammans några vänner startat ett nätverk som de kallar för Tisdagsklubben. De har, vad Hanna kallar för kreativa kvällar, då de träffas och arbetar ihop. I höst släpper de det första numret av egna tidningen Världens Ende. Jag konstaterar att DIY-rörelsen som Liv Strömqvist nämnde är närvarande även här. Hanna berättar att hon har insett att det är nödvändigt att hon omger sig med andra skapande människor.

– Jag har blivit beroende av det, att sitta och arbeta själv men i ett kreativt sammanhang. Det är tryggt att ha ett nätverk och roligt att göra grejer tillsammans, säger hon.

Just nu håller Hanna dessutom på med en väggmålning på fritidsgården Bubblan i Askim. Flera av barnen har hjälpt till att måla och kanske har passionen för serier smittat av sig och kommer i framtiden sätta Askim på seriesveriges karta.

– Motiv var lätt, mina bilder brukar röra sig bland det som appellerar till den åldersgruppen, 9–15 år. Min mentala ålder ligger där någonstans så det passar ju bra, säger hon med ett leende.

Annons

Rekommenderade artiklar

Romantiker med hemlängtan

Det är festivaltider och bråda tider för Joel Alme. Nästa helg äntrar han Andromedascenen på Arvikafestivalen. Men festivalrummel är inget som lockar Alme längre. Däremot erkänner han att längtan efter hemstaden Göteborg växt sig stark.

Takanen strider för jämställd teater

"När jag började var läget närmast katastrof vad gäller jämställdhet", säger Anna Takanen, konstnärlig ledare vid Götebogs Stadsteater. Nu är situationen betydligt bättre. Men arbetet har varit tufft då regissörsgubbar inte alltid är pigga på att ge plats åt kvinnliga dramatiker.

Dodillet vill tillåta sexköp – för de prostituerades skull

Det är ganska tyst i debatten kring prostitution. Det ska Susanne Dodillet ändra på med sin avhandling Är sex arbete? där hon kritiserar den svenska prostitutionspolitiken.

– Min förhoppning är att ge den svenska prostitutionsdebatten en ny riktning. Jag vill vara konstruktiv och tillföra debatten något, säger Susanne Dodillet.

Festivalen satsar på hbt-filmer

Under årets filmfestival satsar man på en ny hbt-sektion. Nio långfilmer med tydligt hbt-tema rullar på biograferna. Programkoordinator Andreas Degerhammar tycker att det behövs.

– Dels för att vi vill lyfta fram de här filmerna och dels för att de ska bli lättare att hitta i programmet.

© 2017 Göteborgs Fria