Paletten med koreografi som tema
Det senaste numret av konsttidskriften Paletten har som underrubrikrubrik det rimmande ”Baletten”. Men Paletten bjuder inte in till någon resa i den klassiska dansen domäner om någon trodde det. Gästredaktörerna Malin Elgán och Josefine Wikström har samlat ett antal intressanta texter som rör sig runt olika sätt att tänka kring koreografi. Och det är koreografi i begreppets utvidgade mening som diskuteras här.
Elgán och Wikström är intresserade av dansens, koreografins och performancens förmåga att bryta med invanda sätt att uppleva och erfara. De vill sätta koreografin i samband med politiska och ekonomiska perspektiv och skeenden. Det handlar här inte främst om den traditionella dansföreställningen, som utspelar sig på en scen, utan även om verk som rör sig utanför detta ramverk och som kanske inte ens har några dansare.
Det kan till exempel handla om det performativa som ett slags motståndshandling mot varuproduktion. Som i Tino Sehgals text som diskuterar ifall det kan finnas framsteg som inte är av teknisk art men som ändå fyller samma ekonomiska funktion. Sehgal skapar själv olika ”konstruerade situationer” där deltagarna utför konstnärens instruktioner och där betraktaren blir en del av verket. Vid försäljning av Sehgals verk finns det varken skrivna instruktioner, skrivet kvitto, katalog eller bildmaterial. På uppmaning av honom själv finns det alltså ingen som helst dokumentation av hans arbeten. Inget ting som kan bli till en vara. Sehgal strävar istället efter att skapa immateriella, konstruerade situationer som säljbara ”produkter”.
Ett annat projekt som presenteras är David Lamelas performance ”Tid” som genomfördes första gången 1970. Verket består endast av museibesökare och tiden. Deltagarna står på en rad tillsammans och ”lämnar över” tiden till varandra efter att själv ha hållit den i sin hand i sextio sekunder. Det enda som sker är att tiden går. Verket såldes till Tate 2005 och är ett annat exempel på ett konstverk som finns till endast som koncept och inte som föremål.
I Palettens Baletten finns inte ett enda fotografi av en dansande människa. Bildmaterialet består istället till stor del av dokumentation av Johanna Gustavsson-Fürst projekt Motherfucker. Projektet är ett monument över slutscenerna i filmen A long kiss goodnight där hjältinnan tvingas förena sina båda identiteter: moder och yrkesmördare. I de tomma och suggestiva rummen visas skulpturala formationer som spår av mänsklig aktivitet. Det är inte svårt att tänka sig rörelsen som utspelats sig där innan fotot togs.
Tidskrift
Paletten