Fria.Nu

Hemkär hiphopambassadör

Under artistnamnet Max Peezay är Tom Piha känd som Sveriges grimepionjär framför andra. I engagemanget för genren kombineras det personliga och det politiska, hiphopens universella tilltal och kärleken till hemorten Henriksdalsberget. FRIA har samtalat med en musikalisk ambassadör som förblir trogen Stockholms närmaste förort.

Kan du ringa upp om två minuter? Jag ska bara sätta på mig ett par skor och säga hej då till ungarna här på fritidsgården.

Fritidsgården i fråga ligger på Henriksdalsberget – eller Henkan. Ett område som, tillsammans med likaledes sämre bemedlade Fisksätra, länge betraktats som något av ett oönskat styvbarn i den välmående och genuint borgerliga Stockholmskommunen Nacka. Och verksamheten där är för Tom Piha mer än bara ett lönearbete.

– Det är ett sådant där jobb som jag verkligen har brunnit för. Dels för att jag själv varit besökare på fritidsgården och vet hur bra det är om det finns vettiga efter skolan-aktiviteter.

Fritidsgården har satt sina spår även musikaliskt. I titelspåret på solodebuten Discokommittén – det första svenska grimealbumet – rappar Tom Piha om hur han ”levde i dj-båset”. Hemmamiljön har en särskild betydelse inom hiphop och Henriksdalsberget, dit han och föräldrarna flyttade då Tom var i dagisåldern, återkommer gång efter annan i texter och videos.

– Jag tror att hiphopens roll från början var att ge röst åt en demografisk grupp som inte naturligt fick uppmärksamhet i media, därför blev det väldigt mycket rapporter från områden som inte hade schysst representation från början. Det är väl den historiska bakgrunden, men för mig har Henkan varit en så stor del av min identitet. Mina föräldrar och jag blev vräkta 1994 och sedan dess har jag alltid haft en längtan att hitta tillbaka och ta revansch.

Det finns en uppfattning som gör gällande att hård uppväxtmiljö är en förutsättning för att artister ska kunna producera genuin hiphop. Att det, inom en kultur som alltid värderat det ”äkta”, finns en kausalitet mellan marginalisering och musikalisk kvalitet. Tom Piha håller inte riktigt med.

– I dag är hiphop något som finns i precis hela världen. Jag har varit på hiphopgalor i Istanbul och undergroundklubbar i London och vet att det ser likadant ut överallt. Den gemensamma nämnaren har varit social utsatthet men jag tror inte det behövs. Vi har många svenska rappare som inte kommer från ruffa områden och våra miljonprogram inte så utsatta. Det handlar väl snarare om en känsla, och den känner man igen från Rågsved där punken var väldigt stor. Punk och hiphop har egentligen samma energi.

Tom Piha gjorde sig ett namn som en av medlemmarna i Fjärde världen. Att han som soloartist kom att bli något av en musikalisk ambassadör för grime – en genre som uppstod i London under 2000-talets första år och något förenklat förenar element av hiphop, garage och drum and bass – berodde på flera samverkande orsaker.

– Jag kände att hiphopen som den hade utvecklats började gå på tomkörning och hade lite identitetskris i mitt musikliv. Sedan föll det sig jättebra med en Englandsresa. Jag tycker att musik fungerar mycket bättre om man får en miljö till den, att man får känna hur den smakar och doftar, och jag blev kär i vad de höll på med. Det var ärligt och hade bra energi. Jag började botanisera i det ganska mycket, en låt blev två och två blev en skiva.

Debutskivan gavs ut av oberoende bolaget Devrim, som han flitigt hyllar i musiken, ett medvetet val som syftade till att maximera den kreativa friheten.

– Konflikten står mellan en konstnär som gör konst och den som ska paketera det som en produkt. Dels är det en paradox i sig, och där krockar det ganska rejält med skivbolag vars intressen är att sälja, säger Tom Piha.

Ytterligare avsmak för kommersialismen inom musikbranschen fick han i samband med processen för att väcka åtal mot fildelningssajten Pirate bay. Intresseorganisationen Ifpi samlade in bevismaterial, trodde felaktigt att Devrims distributör Bonnier Amigo ägde rättigheterna och yrkade, utan att ha frågat honom, för Tom Pihas räkning på skadestånd om 120 000 kronor från Pirate bay. På Tom Pihas uppmaning drogs den delen av åtalet snabbt tillbaka.

– Jag blev aldrig tillfrågad och det kom som en chock när åtalet lämnades in. Jag tycker att fildelningsdebatten har stått still hur länge som helst, och nu blev jag ofrivilligt indragen. Och jag ville självklart inte hetsa mot mina egna lyssnare, det hade jag aldrig gjort oavsett hur mycket pengar som kommit mig tillhanda.

Uppföljaren till Discokommittén – Boven i dramat – är tänkt att släppas i april och består i ett ganska unikt samarbete mellan Tom Piha och gatukonstnären Hop Louie.

– Det är nästa skiva, eller nästa bok kanske man ska säga. Vi ska slå ihop våra två konstformer, det han gör på gatan går i linje med det jag gör musikaliskt.

För den som är bekant med de respektive artisterna framstår samarbetet som logiskt. Hop Louie är en uttalat politisk konstnär som ofta dekorerar staden med radikala budskap, och även Tom Piha upprörs av integritetsinskränkningar och övervakning.

– Det som går förlorat med bevakningen av offentliga rum och FRA-lagen är grundläggande demokratiska rättigheter. För att det vi lever i ska kunna kallas en demokrati måste man kunna kommunicera och röra sig utan att det alltid registreras. Rädslan för våld i tunnelbanan eller terrorism får gång på gång rättfärdiga de här övertrampen. För mig är det ett alldeles för högt pris att betala.

Förutom i textform har det sociala engagemanget även tagit sig uttryck i frekventa stödspelningar för vänsterorganisationer. Vilket för övrigt är de enda organisationer som har frågat.

– Vi märkte det redan med Fjärde världen, vi fick inga samtal från Muf men de ringde från Ung vänster. För mig har det alltid varit viktigt att stå på de svagas sida i samhället och därför har jag känt mig jättehedrad över att få spela hos till exempel syndikalisterna. Det är ett erkännande i sig.

Förutom erkännande har Tom Piha även fått sin geografiska revansch. Efter att ha tillbringat en tid i exil är han sedan några år återigen bofast på Henriksdalsberget.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Berättelser i bränd lera

Intervju

Keramiktraditionen i Honduras är central när lenca kämpar för att bevara sin identitet.

Fria Tidningen

Hålet i lagen

Intervju

De senaste åren har ett nytt sätt att dela information och media revolutionerat världen. Så kallad streaming har fått sitt ordentliga genomslag, via program som till exempel Spotify. Men det finns också en annan sorts streaming som är olaglig och svårkontrollerad.

Stockholms Fria

Glossigt omslag, gravallvarligt budskap

Intervju

Klimatfrågor har etablerat sig som en del av massmedias bevakning och ”klimatsmart” har blivit marknadsförare och reklammakares nya favoritord. Men bevakningen är för abstrakt, och lösningarna som föreslås otillräckliga. Det menar redaktionen för klimatmagasinet Effekt, som nästa vecka ger ut sitt första nummer. FRIA har samtalat med chefredaktören Sara Jeswani om hur omställningen till ett hållbart samhälle också kräver en mental omställning. Och om varför denna ska kommuniceras på glossigt papper.

Fria Tidningen

När rasismen blev en demokratirörelse

Intervju

I samband med de allmänna valen 1988 anordnades en folkomröstning i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo. Nejsidan vann en jordskredsseger och resultatet blev en nationell såväl som internationell nyhet. Sjöbo hade precis, som första och hittills enda kommun, sagt nej till invandring. Fria Tidningar reder ut vad som hände sen.

Fria Tidningen

Han vill göra döden till en förhandlingsfråga

Intervju

Motståndare till läkarassisterat självmord brukar argumentera utifrån parollen att livet är okränkbart. I en ny bok vänder filosofen Torbjörn Tännsjö på begreppen och menar istället att döden borde vara en förhandlingsfråga. FRIA har träffat honom för ett samtal.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu