Konstnärligt högtflygande mås på Backa Teater | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Konstnärligt högtflygande mås på Backa Teater

Det ska vara Farnaz Arbabi till att hitta en sådan konstnärligt perfekt tonträff som i hennes och Elmira Arikans bearbetning av Tjechovs Måsen.

För ett par år sedan gjorde hon Utvandrarna efter Vilhelm Moberg, en bearbetning som starkt speglade vår tids invandrare i svensk historia. På ett liknande vis lägger hon Tjechovs dialog i nutid, i unga studenters mun. Studenter med en mer eller mindre utsiktslös framtid, unga människor med stark längtan efter något större, efter självförverkligande, eller efter en kärlek som överträffar alla drömmar. Allt detta står där, för en medveten teaterbearbetare, att finna i Tjechovs klassiker.

Visst är Arbabis och Arikans version rejält kortad. Annars hade Backa Teater inte kunnat sälja så många skolföreställningar som nu. Men i väsentliga drag är det Tjechovs intrig, Tjechovs vemodigt klingande tonfall, hela det längtande Rysslands väntan på det gryende nya samhället i närlyssnad rapp nutidsdialog. Bearbetningen ställer sig rakt och starkt på de ungas sida mot en, i stort sett, alltför mossig, hopplöst förlorad, vuxengeneration. Här är alla också, likt Tjechovs Måsen, sanslöst förälskade i fel person. Framtidsångesten vibrerar över scenen.

Omvänt mot de flesta uppsättningar, står pjäsens fyra unga i centrum. I stark relief mot vuxenvärldens konserverade attityder gestaltas klassikern som en spegelbild av sig själv, som vore pjäsens huvudroller specialskrivna för var och en av dessa unga skådespelare. Konstantin, ung författare och son till skådespelaren Arkadina, blir en inåtvänd Majakovskijfigur. Svartsjukt hamnar han i konflikt med moderns älskare, Trigorin, berömd osjälvständig författare, åtrådd av Konstantins flickvän Nina. Masja älskar Konstantin som knappt ser henne. Och så där fortsätter det. Till ett mörkt och tragiskt slut.

Intressant är det att se bearbetningens kluvna förhållningssätt till historien, till dess inneboende rörelse mellan då och nu. Sedd ur de ungas perspektiv blir Arkadinas gamle bror Sorin en ungdomens försvarare. Laurence Plumridge spelar honom så sympatiskt, farande kors och tvärs med sin permobil över scenens modernitet. I en rörande stark scen tar han hand om scenens alla döda måsar som, nyss nedskjutna, dråsat ned överallt. Jenny Kronbergs scenbild förstärker nutidens kalla och hårda samhällsklimat där pjäsens ungdomar fåfängt söker en hållbar identitet.

Spelet ligger genomgående så tätt intill samtidens språk och attityder att salongens elever hela tiden är med på noterna. De snabba publikreaktionerna duggar tätt när konflikterna djupnar, snart sagt i varje dramatiskt laddad vändpunkt. Denna Mås är av ett högtflygande slag som på pjäsbearbetningens starka bärande vingar med stor säkerhet kommer att landa på många av rikets scener.

Fakta: 

Teater

Måsen Scen Backa Teater Av Anton Tjechov Bearbetning Farnaz Arbabi och Elmira Arikan Regi Farnaz Arbabi Scenografi, kostym Jenny Kronberg Dramaturg Lucia Cajchanová I rollerna Peter Eggers, Bahador Foladi, Anna Harling, Maria Hedborg: Rasmus Lindgren, Bahar Pars, Laurence Plumridge

Rekommenderade artiklar

Synd på så rara ärtor

Recension

På gamla nyrenoverade Aftonstjärnan sitter ännu spåren av Kent Anderssons underskruvade, skarpsinnigt vassa, satir kvar i husväggarna. Det krävs en del för att matcha hans andliga närvaro. Folkteaterns senaste produktion, kabarén Sockerpiller, kan formmässigt litet grand påminna om de Kvasten-revyer, där samme Kent med kärleksfullt framspelad prosapoetisk dagsvers ofta rörde om rejält i stadens politiska grytor. Men sedan dess har en myckenhet av älvvatten flutit förbi mellan Hisingen och Järntorget.

Rytmiskt expressiv teater

Recension

Sällan har Stadsteaterns lilla intima scen Nya Studion känts så stor och så dramatiskt förtätad som i Mellika Melanis fingertoppskänsligt expressiva regi av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra.

Lustfylld lek med könsmaktsordningen

Recension

Det passar regissören Stefan Metz som hand i handske att spela William Shakespeares stycke, Trettondagsafton, med hela originaltiteln, det vill säga med tillägget Vad du vill.

Lasse Dahlquist sedd på nytt

Recension

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.

Känslomättat balanserad intensitet

Recension

Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.

© 2019 Göteborgs Fria