Man vet ju hur killar är! | Göteborgs Fria

Synpunkten


Maud LIndström • Artist och fristående krönikör
Fria.Nu

Man vet ju hur killar är!

Jag hör gråt och skrik när jag stegar upp för trappan vid Frölunda Kulturhus, och när jag kommer över krönet ser jag en liten kille ilsket torka bort tårar och snor från ansiktet med baksidan av handen, och med ett tjut ge sig efter vad som ser ut att kunna vara hans storebrorsa. Den större killen skrattar, och har inga problem att värja sig från den lilles förtvivlade sparkar och slag. Ingen ingriper, inte jag heller. Man vet ju hur killar är, det är säkert inget allvarligt; det ser säkert värre ut än det är; det där löser de säkert på killars sätt med raka rör och öppna kort när upprördheten lagt sig, och imorgon har de glömt alltihop och är bästa kompisar igen.

Jag slinker smidigt förbi, och vidare in på Kulturhuset för att betrakta fenomenet killar på ett lite mer betryggande avstånd, nämligen utställningen Killar av journalisten Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Jerker Andersson. Ironiskt nog är den stängd på grund av vandalism. Vaktmästaren förklarar att ett killgäng har förstört en av plexiglasmontrarna för att sno ett smycke värt 300 kronor. ”Är det bara du?” frågar han och ser sig omkring. ”Okej då. Vi måste hålla stängt för allmänheten tills vi har fått den nya montern, och det kommer att kosta oss fem tusen. Men, men, det är ju sånt som händer” säger han, och släpper in mig. Ensam bakom en låst dörr får jag strosa omkring i killarnas värld för en timme.

Det är efter att ha varit ute och spelat i högstadie-och gymnasieskolor i ett par veckor som mitt intresse för killar återuppväckts. Därmed också minnena av dem som utgjorde min egen tonårstids centrum, och de var fan inte kloka, inser man så här i efterhand. De visade snoppen i skolbussen, mobbade en nyinflyttad kille, brottade ner tjejer på golvet och tafsade, skrek att vi var fula i centralkapprummet, var så taskiga mot franskaläraren så att hon började gråta, kletade snus på skåpen och tog så mycket plats att det knappt fanns någon kvar till oss andra. Vi fick istället anpassa oss efter, ta hänsyn till, hjälpa och ha överseende med. Tyvärr verkar detta inte ha förändrats i någon särskild utsträckning. Inte alla killar, och inte alltid, men ändå tillräckligt många och ofta för att man ska börja misstänka att det finns ett mönster, har inte klarat av att sitta stilla och lyssna under föreställningens 40 minuter, utan brölat och stört, skrattat på fel ställen och gjort homofoba äckelgrimaser. ”Synd att killarna förstörde så mycket” säger lärare och tjejer efteråt, och jag ler och säger att ”äsch då, så är det ju med killar”, och när jag pratar med producenten i telefon lite senare på dagen säger jag att allt är bra, det har gått så fint. Men det går inte bra. Det går faktiskt inte alls särskilt bra för killarna.

Inne på utställningen, som till skrämmande stora delar handlar om tvånget att leva upp till ett socialt konstruerat machoideal bara på grund av könstillhörighet och ålder, hör jag killars rop på hjälp. Med egna ord beskriver de våld, sexpress, utseendefixering och en vuxenvärld som inte ser, inte hör, inte erbjuder några alternativ. Vi sätter dem mellan snälla och tysta tjejer som tar hand om dem och passar upp på dem så att de ska hålla sig lugna vid matborden på förskolorna. Vi låter dem förstöra saker och upplevelser för alla andra, och terrorisera andra killar som inte kan eller vill leva upp till det där förbannade machoidealet. Vi fortsätter att anpassa oss efter, ta hänsyn till, hjälpa och ha överseende med. Helt enligt normen uppfostrar vi killar till socialt inkompetenta små monster. Istället för att kräva en förändring av mansrollen och förvänta oss respekt och empati av dem, ler vi, skakar på huvudet och säger ”jaja, man vet ju hur killar är!”

Rekommenderade artiklar

© 2017 Göteborgs Fria