Bloomsberries satte samtalet och leken främst | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Bloomsberries satte samtalet och leken främst

Bloomsburygruppen var en skara kreativa individer som fann varandra under några decennier i början av 1900-talet. Den för allmänheten mest uppmärksammade av medlemmarna och den vars verk fortfarande är ständigt aktuella är författaren Virginia Woolf. Bloomsburygruppen bestod av både författare, historiker, ekonomer och konstnärer och runt sig hade de ett brett och digert persongalleri som kom och gick under åren. Men kärntruppen bestod av ett tiotal personer.

”Bloomsberries” hade ingen programförklaring, var allergiska mot all form av karriärism, var tydligt queer och satte samtalet och leken i centrum för tillvaron. Det är lätt att charmas av denna grupp så fri från alla former av kutym, deras frispråkighet, normöverskridande och humanistiska visioner. Konstkritikern, journalisten och författaren Ingela Lind är en av dessa som nu skrivit en passionerad bok om en grupp som följt henne genom livet. Leka med modernismen är ingen egentlig biografi utan mer en samling kortare essäer och personteckningar över medlemmarna och dess liv och förehavanden.

Lind använder en ledig och personlig essäistisk stil och drar paralleller till svenska förhållanden under samma tid eller till andra företeelser hon kommer att tänka på. Här dyker allt från den svenska Hemutställningen 1917, konstnären Damien Hirst och Göran Tunström upp. Men den strama kapitelindelningen motverkar till viss del den lätta hand Lind säger sig vilja använda. Även de många biografiska redogörelserna blir lite väl mycket uppradande av mindre viktig fakta i sammanhanget. Intressantare är då skildringarna av de visioner och projekt som drevs de olika medlemmarna.

Såsom historien om Omega Workshops som startades 1913 av Virginia Woolfs syster konstnären Vanessa Bell, målaren Duncan Grant och konstpedagogen Roger Fry. Omega Workshops var en slags förmedlingsbyrå mellan konstnärer och allmänheten. Ett anonymt kollektiv av konstnärer arbetade där efter timlön med att utföra utsmyckningar, textil och möbeldesign och diverse konstnärliga ingrepp i folks hem. Ett intressant organiserande och användande av konstnärlig kompetens och ett sympatiskt och kreativt alternativ till mycket av dagens personkult inom de konstnärliga praktikerna.

Den röda tråd som går genom Leka med modernismen är en jämförelse mellan två olika typer av ”modernismer”. Lind ser i Bloomsburygruppens verk och visioner en ”mjukare modernism” än den som kom att bli ledande och epokgörande i väst under samma tid. Hon menar att där riktningar som konstruktivism, futurism, dadaism och även Bauhaus bar på en förtryckande, rigid, och mycket maskulin hållning. Där erbjuder Bloomsbury en mer ”feminin” och mjuk variant där samtalet, leken, individen och det dekorativa står i centrum. Varför blev den svenska utvecklingen under 30-talet så endimensionell och rationell frågar sig Lind och målar upp ett scenario där det under den tidiga modernismen fanns en möjlighet att välja mellan dessa båda hållningar. Utan att ge något entydigt svar på frågan kastar Lind ut en spännande tråd som tål att spinnas vidare på. Så hur skulle egentligen utvecklingen av den svenska funkisen, så tätt kopplad till välfärdsamhället och samhällsmedborgaren, kunnat se ut med en mjukare modernism som ledsagare?

Fakta: 

Litteratur

Leka med modernismen Författare Ingela Lind Förlag Albert Bonniers

Annons

Rekommenderade artiklar

Paletten med koreografi som tema

Recension

Det senaste numret av konsttidskriften Paletten har som underrubrikrubrik det rimmande ”Baletten”. Men Paletten bjuder inte in till någon resa i den klassiska dansen domäner om någon trodde det. Gästredaktörerna Malin Elgán och Josefine Wikström har samlat ett antal intressanta texter som rör sig runt olika sätt att tänka kring koreografi. Och det är koreografi i begreppets utvidgade mening som diskuteras här.

Amazonas får sista ordet

Recension

Kvartetten Amazonas, som debuterade 2010 med albumet Freestyle, är aktuell med sitt femte studioalbum, betitlat Deep Talk.

Ett hem öppet för konst

Recension

Sedan 1970-talet har Joe Hedlund inrett sin lägenhet på ett sätt som bryter mot vårt samhälles ideal om det funktionella hemmet.

© 2016 Göteborgs Fria