Recension


Göteborgs Fria

Kraftfullt om liv och död

Michael Azars första pjäs Deadline är en imponerande vacker debut; i Henrik Dahls regi har det också blivit en både rafflande och underhållande historia. Dess mycket intrikata bygge lyckas kapsla in de flesta existentiella frågeställningar i en scenisk bomb med oerhörd sprängkraft. Dahls handfasta och spetsiga regi formar om Azars komplexa pjästext, som kan tolkas både som ödesdrama, tragedi och komedi, för att inte säga fars. Nästan alla pjäsens personer är så hårt skruvade, att jag undrar vart det skall ta vägen. Men strax visar det sig vara så fruktansvärt bra teater att jag genast kapitulerar inför utvecklingen.

Iwar Wiklander är, som fadern pjäsens nav; som fisken i vattnet triggar han, med väldig scenisk auktoritet, helhetens rörelser in i minsta åtbörd. Ulrich Hillebrands dystopiska scenbild verkar lika starkt, med historiens svepta mumier i bakgrunden och ett gediget stengolv. Balar av kläder och tyger utgör sceniska landmärken att ta plats i. Historien ekar genom rummet, inte minst på grund av gamla Lädernunnans gitarrist, Nils Wohlrabes, starkt närvarande, associativt formade, teatermusik.

Det handlar om krig, uppror, skuld, hämnd, försoning, om liv och död, kort sagt om etik och moral och vad vi alla bär med oss och för längesedan borde ha lärt oss av historien. Pjäsens fader, tidigare militär, sitter inspärrad i en cell, i väntan på sin avrättning. Av sonen önskar han tabletter för att hinna ta livet av sig innan fienden lägger repet om halsen. Men sonen vägrar; han vet inte vem han är i förhållande till fadern, till dennes roll i kriget, till vilka brott han har begått och till hans dominerande sätt att kräva bistånd för att få dö något slags hjältedöd.

Ove Wolf gör sonen, en kuvad ung man, som trots den äldre mannens förtryckande attityd inte har upphört att tänka självständigt. Modern, dödssjuk och förvirrad, har förträngt det mesta av deras liv. Pjäsens fjärde person är en ung, kraftigt vinglande, kvinna, därtill skadad i ansikte och huvud, mestadels talande i megafon, rejält försvårande replikernas hörbarhet. Därför är det till en början svårt att riktigt omfatta rollens vidd. Däremot spelar Åsa Gustafsson fram hennes groteskt demoniska rörelsemönster i sådan kontrast mot rollens tragiska kärna, att det är omöjligt att inte beröras.

Tilläggas bör att pjäsen rymmer ett mysterium vars fatala innebörd inte bör lämnas ut till de läsare som vill få ut något av föreställningen. Genom Michael Azars pjäs rinner dessutom otaliga tankefåror; Beckett samsas här med både Sartre, Fanon och tidiga grekiska tänkare. Låter det svårt? Var bara lugn; mer spännande än så här kan nog teatern knappast bli.

Fakta: 

Teater

Deadline Scen Angereds Teater Av Michael Azar Regi Henrik Dahl Dramaturg Lena Fridell Scenografi Ulrich Hillebrand Musik Nils Wohlrabe Ljus Anna Wemmert Clausen Mask Gunnar Lundgren I rollerna Åsa Gustafsson, Jill Ung, Iwar Wiklander, Ove Wolf

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu