Recension


Fria Tidningen

Hisnande djup frågeställning

Nya studion gör verkligen skäl för scenens utmanande, debattlystna inriktning med Malin Stenbergs iscensättning av Phyllis Nagys Butterfly Kiss. Pjäsen utgår från en ung kvinnas (Lily), hårt tillbakapressade psyke. Nagy har gjort sig omtalad för en komplext utformad, spetsigt samhällskritisk, dramatik. Stenbergs medvetna regi och aktörernas oerhört tajta ensemblespel orkestrerar pjäsmönstrets konsekvenser med sådan rikedom att upplevelsen når hisnande djup. Samhällsstrukturerna faller allt tydligare genom pjäsens familjestrukturer, effektivt framlyfta av Andreas Nilssons genomarbetade videoscenografi.

Könsmaktsordningens cementerande låsningar, löses gradvis upp i pjäsens relativt utbytbara mansroller och i Lilys lika drömda och komplicerade förhållande till pjäsfamiljens kvinnor. Bilden av ett medvetande, så insnärjt i familjens sönderfall, att inget annat återstått än att döda denna egocentrerade spillra till mor, gestaltas med både splittrad och naken kraft. Föreställningen är knappt en och en halv timme lång, men känns som ett helt liv kokats ned till högexplosivt komprimerad sprängkraft.

Brottsplatsens, med vit krita inringade, brottsoffer, utvecklas gradvis från en mördad moder till att omfatta hela Lilys gravt dysfunktionella familj; hon håller själv i anklagelsens krita. Hennes verklighet är inte vacker men mycket vackert gestaltad. I finstämda scener lyfter Ylva Gallons känsligt lyssnande spelsätt fram Lilys kalviga osäkerhet i en ömhetstörstande 14-årings utsatthet, i de enkla, ordlöst uttrycksfulla mötena med flickvännen Martha. Rörande ögonblick låter Lily mitt under moderssaknadens allra starkaste utryck ansiktets blanka granskande blick öppnas mot världen. I det lilla är det stort skådespeleri.

Andreas Nilssons flimrande videoscenografi, kompletterad av en ljudlöst förflyttad fönsterrad, stänger deltagarna i Lilys drömda verklighet både inne och ute från den unga kvinnans inre scenbild. Spikraka, grafiskt svarta och vita, linjer vandrar nedför fängelsekorridorens väggar. Celldörren får under en stund röda läppar som rör sig under en central scen. Amerikanska flaggan naglar plötsligt fast samma dörr i väggen. Filmiskt splittrade fotosprickor knastrar sönder en bild av ett hus. Inte minst dramatisk verksam är resan mot första scenen, en moltyst kameraåkning med ett objektiv som mycket sakta förflyttar sig längs låga hus och parkerade breda bilar, längre och längre inåt i en amerikansk villaförort.

Ridån går upp för ett veritabelt skräckkabinett av inpyrd egoism, representerat av Margita Ahlins, med självklar scenisk auktoritet gestaltade, monsterödla till mormor. Därtill hennes förtryckta dotter Jenny, Lilys mor, lika neurotiskt stel, infattad i de svarta klädernas fördolda livslögn som mezzosopran, darrande under den äldres spefulla skratt, imponerande skickligt spelad av Lisa Lindgren, i rullstol.

Blodtrycksmanschetten, som modern ivrigt pumpar upp, sitter allt hårdare runt hennes arm, över de, för så gott som alla föreställningens kvinnor, obligatoriska långa handskarna. Lilys flickvän Martha bär vanliga handskar, men av synbarligt dyrbart läder. Fadern Sloan, insektssamlare och betraktare, bär sina kliniskt vita handskar till bländvit frack. Beröringsskräck, någon?

Extra roligt är det att se en så vital ensemble spela ihop sig kring pjäsens många frågeställningar. Johan Gry gör en tvålfager roll som förförare av den lilla flickan Lily i en näst intill outhärdlig samtalsscen. På liknande sätt visar sig Johan Karlberg från en helt ny och ännu mer manlig sida; Sloan, med sin farliga mustasch, döljer enligt kvinnorna i hans liv, svåra och mörka avsikter.

Pjästitelns och föreställningens fråga handlar förstås om vårt verkliga förhållande till fjärilskyssens, nästintill ouppfattbart sinnliga, ögonfransfladdrande mjukhet. En öppen fråga tillägnad var och en i vårt lika öppna som sant demokratiska samhälle att besvara.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen

Fakta: 

Teater

Butterfly Kiss Scen Göteborgs Stadsteater, Nya studion Av Phyllis Nagy Översättning Eva Östergren Regi Malin Stenberg Scenografi, video Andreas Nilsson Kostym Heidi Saikkonen Ljud Max Mitle Mask, peruk Gunnar Lundgren I rollerna Ylva Gallon, Margita Ahlin, Lisa Lindgren, Johan Karlberg, Victoria Olmarker, Johan Gry

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu