Recension


Fria Tidningen

Med humor och berättarkraft

Det är inte i första hand med stora teatrala överraskningar Niklas Hjulström tar avsked som konstnärlig ledare för Folkteatern. Hans uppsättning av Lars Molins Tre kärlekar verkar i förstone förvånansvärt konventionell, ända tills spelet gradvis börjar ta mark i Molins kärleksfulla humor. Kanske tar det litet väl lång tid, å andra sidan kommer nog spelet att tätna efter några föreställningar. Hjulströms metod är åtminstone delvis en envis tillit till berättelsens egen kraft. Uppenbarligen är han också en god personinstruktör. Kjell Sundstedts manus är dessutom av ett slag som uppmuntrar till stabilt ensemblespel.

Helt klart kommer föreställningen att bli en publiksuccé, precis som Sundstedts dramatisering av Simon och ekarna. Lika genialt fångar hans fingertoppskänslighet de tidstypiska mönstren i ett föränderligt Sverige. Starka skådespelarprestationer håller dramat levande i nästintill filmisk rörelse. Anna Wemmert Clausens ljussättning och Niklas Románs associativa musik ställer effektivt filmens personer på stadig scenisk mark. Enkla, ibland nästan korsklippta, roliga scenväxlingar höjer stadigt speltempot. Lisa Hjerténs vackra talande scenbild öppnar rummets sluttande aluminiumplan mot väggarnas långsträckt målade reva i pjäsens tidsaxel.

Lars Molins berättelse om ett Sverige statt i långsam, men dramatisk, förändring från bondesamhälle till kapitalistiskt präglat industrisamhälle gestaltas av en familj vars gård och fors hotar att exploateras av en penningstinn industri. Göran Ragnerstam, som Egon Nilsson, står med obändig scenisk auktoritet, fast rotad i golvet. Ingen av hans två söner vill ta över gården. Gösta är flygare, Orvar vill tjäna pengar, dottern Britta startar café. Tidigt anar man familjekomplikationen; rötterna som endast med stor svårighet kan huggas av. Sara Wikström befäster bilden med ett finstilt, uttrycksfullt komiskt spel som hustrun Ester. Kring centralkonflikten rör sig Lars Molins lätt igenkännbara persongalleri av bönder och direktörer, servitriser och slagskämpar, tecknade med lika stor kärleksfull finess av Folkteaterns ovanligt starka, fint samspelande, ensemble.

Föreställningen beskriver en nästan fysiskt åskådlig rörelse, alltifrån första scenens gårdstun högst upp på scenplanet och nedåt mot vår tid. Som om forsens närvaro i pjäsen, lät sina vattenmassor falla historien igenom, till slutets abrupta blackout i en nutid, vars fortsättning ännu är oskriven. Genom hela Lars Molins berättelse går en bred och djup fåra av kärlek, som den kraft som driver pjäsens helhet, vare sig den tar sig olyckliga eller lyckligare uttryck. Det på olika sätt osäkra paret, Jonas Sjöqvist som Gösta och Hanna Bogren som Lilian, utgör pjäsens motor. Kompletterande varandra, bidrar de på varsitt sätt till beskrivningen av ett Sverige under förändring. Bogren gestaltar med välspelad humoristisk ambivalens tidens skiftande kvinnosyn, medan Sjöqvist skickligt pendlar mellan stukad son, stilig flygare och vacklande äkta man.

Bland alla mindre roller runt omkring det centrala skeendet imponerar Lars Magnus Larsson som älskande bankdirektör, och Anders Granell likaså, i raden av finskurna porträtt. Karin Sillberg ger dottern Britta en vital närvaro, Elisabeth Göransson och Ulla Svedin briljerar i välmejslade småroller.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen

Fakta: 

Teater

Tre kärlekar Scen Folkteatern, Stora scenen Av Lars Molin Manus Kjell Sundstedt Manus och regi Niklas Hjulström Scenografi Lisa Hjertén I rollerna Göran Ragnerstam, Sara Wikström, Jonas Sjöqvist, Johan Örjefelt, Karin Sillberg, Hanna Bogren, Lars Magnus Larsson, Ulla Svedin, Elisabeth Göransson, Anders Granell, Bo Wettergren, Filip Pachucki Musiker: Rolf Hedberg, Niklas Román, Gunnel Samuelsson

Annons

Rekommenderade artiklar

Synd på så rara ärtor

Recension

På gamla nyrenoverade Aftonstjärnan sitter ännu spåren av Kent Anderssons underskruvade, skarpsinnigt vassa, satir kvar i husväggarna. Det krävs en del för att matcha hans andliga närvaro. Folkteaterns senaste produktion, kabarén Sockerpiller, kan formmässigt litet grand påminna om de Kvasten-revyer, där samme Kent med kärleksfullt framspelad prosapoetisk dagsvers ofta rörde om rejält i stadens politiska grytor. Men sedan dess har en myckenhet av älvvatten flutit förbi mellan Hisingen och Järntorget.

Rytmiskt expressiv teater

Recension

Sällan har Stadsteaterns lilla intima scen Nya Studion känts så stor och så dramatiskt förtätad som i Mellika Melanis fingertoppskänsligt expressiva regi av Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra.

Lustfylld lek med könsmaktsordningen

Recension

Det passar regissören Stefan Metz som hand i handske att spela William Shakespeares stycke, Trettondagsafton, med hela originaltiteln, det vill säga med tillägget Vad du vill.

Lasse Dahlquist sedd på nytt

Recension

Vad Fia Adler Sandblad gjort, både i sin Tjechovföreställning och i sin förra pjäs om Bertha, lyckas hon märkligt nog med igen i ett program med Lasse Dahlquists valsanta slagdängor. Tillsammans med musikern och arrangören Jonas Franke-Blom bromsar hon upp låtarnas tempo och brottar motvalls ned dängigheten till förmån för en ömsint gestaltad skildring av melodiernas berättelser och inre liv.

Känslomättat balanserad intensitet

Recension

Bunden energi är alltid spännande. På Röda Sten laddar Art Of Spectra och Folkteatern upp detta fenomen, lika dansant som rörelsedigert, och med ett explosivt uttryck. Handlingens scenario låter fyra män och tre kvinnor bli instängda i en enorm vänthall på en internationell flygplats. Idén är inte ny; senast spelade Akram Khan Company på Dans och Teaterfestivalen här för leden upp ett liknande förlopp, men inte alls lika innehållsrikt.

© 2014 Göteborgs Fria