Bokens originaltitel, Specimen Days, är också namnet på den dagbok som Walt Whitman förde. Den amerikanske poetens formuleringar om det djupast mänskliga som står mot all förändring, om dödens tillfällighet och livets ständiga återfödelse fungerar som en gemensam klangbotten för de tre skilda delar som Cunninghams roman består av. En bok som kan liknas vid en trilogi, i tre genrer, mellan två pärmar. Precis som i sin mest kända roman, Timmarna låter Cunningham sina teman löpa över flera liv och tvärs genom tiden.

Platsen är New York: den första delen utspelar sig i stadens trånga och rökiga arbetarkvarter någon gång i slutet av 1800-talet, den andra är en thrillerliknande berättelse i efterdyningarna av elfte september och den tredje och sista en Philip K. Dick-inspirerad sciencefictionhistoria i vilken Old New York är en artificiell stad - ett levande museum.

Det är inte bara platsen som är gemensam, romanpersonerna i de olika delarna är i grunden mycket lika. Cunningham accentuerar detta ytterligare genom att återkommande använda samma uppsättning namn. De har emellertid formats olika av sin omgivning. En av dem är exempelvis maskinarbetare i första delen, börsmäklare i andra och robotmänniska i tredje. Han går således från att arbeta med maskiner till att själv bli en automat med förmåga att simulera känslor. Alla följer de en liknande linje av tilltagande alienation i takt med industrialisering, modernisering och globalisering. De förenas i ett gemensamt sökande efter mening och kärlek i en allt föränderligare tillvaro. Det mänskliga förblir detsamma även om tiderna är nya - som i Whitmans dikt om att inte frukta förändring, eftersom somligt alltid består: 'Samma ansikten och hjärtan, samma känslor, samma längtan/Samma gamla kärlek, skönhet och ändamål'.

Cunningham varierar skickligt detta tema i centrum av de olika berättelserna medan omgivningen och motiven skiftar med tidens gång. Den sofistikerade konstruktionen har emellertid ett pris. Det blir något ödesbestämt över skeendet och osjälvständigt över romanpersonernas handlingar. Författaren syns ständigt i bakgrunden och drar i stundtals väl synliga trådar. Det ger ett lite forcerat intryck när en och annan (visserligen relevant) referens ska pressas in i texten; som när någon som på kommando börjar citera Whitman eller när en laserstråle under en biljakt i New Jersey träffar en stereo som börjar spela Springsteens Born to Run.

Men detta är lätt att ha överseende med. Märkliga dagar är mer än bara en underhållande lek med genrer och berättartekniskt bländverk. Cunninghams läsvärda roman fångar, med sin återblick och dystra framtidsvision, människans utsatthet, hennes svårighet att finna en plats i den nya värld som hon själv har skapat.