Måleriet i centrum på Konsthallen
Tomorrow always belongs to us är andra delen i en serie om två utställningar med fokus på samtida nordiskt måleri på Göteborgs konsthall. Förra sommaren visades den första delen; Painting, Space & Society som innehöll ett antal mer etablerade konstnärskap. I årets utställning medverkar elva inte fullt så etablerade nordiska konstnärer.
Man får ta sig långt tillbaka i tiden för att hitta den senaste satsningen på samtida måleri på Göteborgs konsthall. Och utställningen är välmotiverad då det under de senaste åren kommit fram en rad spännande nya konstnärskap som har måleriet som främsta uttrycksmedel.
Under det konstnärssamtal som ägde rum innan vernissagen undrade någon i publiken över utställningstiteln. Var den möjligen en något ironisk kommentar över måleriets ohotade särställning inom konstfältet, särskilt då always var extra markerat på flyers och affischer? Curatorn Mika Hannula visade inget intresse av att plocka upp den handsken utan hänvisade till formgivarens privata beslut och smak. Inte heller samtalsledaren Cecilia Widenheims fråga till konstnärerna om de först och främst kallar sig konstnärer eller målare väckte någon lust hos deltagarna att diskutera måleriets betydelse och ställning mer specifikt. Den norska konstnären Josefine Lyche menade att måleri bara är ett av många medier hon använder i sitt konstnärskap. Men även om relationen till måleriet som medium inte verkar vara särskilt dramatisk för utövarna själva så har det med sin gedigna historia och status ändå förmågan att ständigt provocera på nytt.
Det är ganska olika konstnärskap som visas upp och det är inte det lättaste att finna någon gemensam tematik eller nämnare dem emellan. Det skulle kunna vara det att flera av konstnärerna nämner eller använder musiken som en viktig del i konstnärskapet. Flertalet av verken stannar också inom en ganska privat och personlig sfär och bildvärld. Under vernissagen gör den norske konstnären Tuomas Laitinen en intensiv och rolig spelning med sitt musikprojekt Moby Dictator. Anastasia Ax utför en performance med bläck och hammare ackompanjerad av mörka och monotont pulserande rytmer. Hannaleena Heiska har den nordnorska heavy metal-musiken som en influens för sina målningar vilka kommer till under koncentrerade 4-5-timmars seanser. Den i år utexaminerade Louise Dorph använder familjealbumet som förlaga till sina schematiskt målade bilder av uppradade grupper av människor.
Curatorerna Mika Hannula och Johan Sjöström har intresserat sig för vad de olika verken skapar här och nu, och i relation till varandra och besökarna. Men den dynamik eller spänning som skulle kunna uppstå genom att verken på något sätt kopplas till varandra och börjar samtala uteblir. Carl Hammouds finstämda målningar av rum fyllda av omkullvälta kontorsmöbler, böcker och tomma lådor tystas ner bredvid Christina Malbeks färgsprakande airbrushade monumentalmålningar. Och Henrik Erikssons subtila discokulor av skärvor från baksidorna av olika speglar har hängts så högt att de är lätta att missa.
Att måleriet skulle kunna ta sig utanför den privata sfären och reflektera större perspektiv eller spegla ett samhälle utanför syns det inte mycket av i utställningen. De verk som visar på en sådan vilja fångas inte upp utan tystas istället ner av den frånvarande kontextualiseringen. Det är synd. Det hade varit intressant att lyssna mer till de rösterna.
Konst
Tomorrow always belongs to us
Göteborgs Konsthall