• Rama och Sita i Teater Sesams vackra dockteater Rena Rama
Göteborgs Fria

Färgsprakande och vacker dockteater

Genomarbetad genuin kvalitet har alltid varit Dockteater Sesams varumärke. När man nu tar sig an Sagan om Rama ur det indiska eposet Ramayana sker det också med lika sagolik precision som i teaterns vackra uppsättning av Trollflöjten för några år sedan.

Alltifrån början när fyra skådespelare ute i foajén sjunger en smittande glad visa för barnen i publiken känner man sedan igen harmonierna i föreställningens inledande indiskt färgade musikstycke. Skådespelaren, tillika dockspelaren, Christer Fjällström berättar framför den ännu mörklagda scenen livfullt och medryckande om vad som skall ske och på ett kick är berättelsen i gång.
Den lille sympatiske kungen Dasaratha skall avgå och önskar utse sin förstfödde son Rama till efterträdare medan den elaka drottningen kräver att få se sin egen son Barata på tronen. Föreställningen börjar med en storståtlig kröningsfest som ändar med att Rama landsförvisas.
Kungen är bunden av ett löfte till drottningen att infria tre önskningar och hennes godhjärtade son Barata intar motvilligt tronen under de 13 år då Rama är förvisad. Hungriga och fattiga irrar Rama, hans vackra hustru Sita och hans favoritbroder Laksmana kring i vildmarken. Där möter han den kvinnliga demonen Surpanakha som djupt förälskad i Rama tar hjälp av sin bror demonkungen att föra bort och fängsla Sita. Räddningen kommer från ovan när Apkungen gör häftig och bejublad cirkusentré från teatersalongens tak med en räcka avancerade volter.
Tjugofyra fantasieggande och individuellt skurna stavdockor medverkar med en imponerande rörlighet; läpparna rör sig när de agerar och dansar, en av dockorna vickar till och med på höfterna. Dockmusikerna som föreställer indiska zigenare trummar, spelar fiol och flöjt på sina små instrument så vackert och illusoriskt att man häpnar.
Stavdockorna dominerar i Sagan om Rama medan teaterns traditionella skuggspel med filmisk fantasi följer upp handlingen på fondens vita duk. Dockornas ansikten är traditionellt indiska, med markerade ögon och bär också särpräglade smyckade håruppsättningar. Hjälten Ramas hud är heligt blå eftersom han i Ramayana är en av guden Vishnus mänskliga gestalter. Kostymerna sprakar av lysande färger och Per Störbys indiskt präglade, kraftfullt medskapande musik bygger under och lyfter den rafflande sagan.
Demonkungen Ravanas månghövdade sammetsfigur vars gnälliga gubbansikten inställsamt hävdar egoistiska anspråk gentemot huvuddemonens maktfullkomlighet är något av en satirisk fullträff. Den snälla lilla apkungen lär för övrigt vara King Kongs förebild; det förstår man snart när man ser med vilken list och klokhet fienderna besegras.
Som i de flesta sagor finns i Sagan om Rama moraliska dilemman, frågeställningar under berättelsens gång, som handlar om hur man skall välja mellan ont och gott, mellan rätt och fel. Teater Sesams Sagan om Rama är rolig och allvarlig på en och samma gång; de flesta av dockornas ansikten låter sagans indiska vishet avspeglas i milda leenden.

Fakta: 

Sagan om Rama
Scen: Dockteatern Sesam
Manus: Hasse Carlsson, Nasrin Barati
Regi: Nasrin Barati

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu