Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria.Nu

I valet mellan sossar och kommunister

Så har han då ändrat sig, Lars Ohly. Han ställer upp för partiet men först efter en oändlig massa nej och först sedan han försäkrat sig om att han kan vara en god pappa samtidigt. Så storstilat! Men bra? Tja, det beror ju på vad man förväntar sig och önskar av vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har många goda idéer, idéer som är värda ett bredare stöd. De vill se såväl Sverige som världen rättvisare och önskar en radikal omfördelning av resurserna. De hamnar oftast på rätt sida i miljö- och fredsfrågor. De är mot kapitalismen och än så länge EU-motståndare. De är feminister och har mindre dålig syn på djurrätt än de flesta andra partier. Och de är troligen det parti som har mest koppling och kontakt med den så kallade alternativrörelsen.

Vänsterpartiet är helt enkelt ett ganska sympatiskt parti som skulle förtjäna ett större stöd, om det inte vore för den närmast religiösa tron på den goda och starka staten. En hållning som leder till att man nästan alltid försvarar den socialdemokratiska välfärdsstaten och dessutom vill förstatliga kooperativa verksamheter som till exempel dagis och skolor. Att staten och kapitalet sitter i samma båt är något som helt gått vänsterpartisterna förbi.

Precis som alla partier rymmer vänsterpartiet många inriktningar. De två som är enklast att beskriva och därmed brukar lyftas fram är den kommunistiska och den socialdemokratiska. Ingen av dem är speciellt rolig. Den första drivs av de som mest hårdnackat driver motståndet mot alla alternativ till den "goda staten". De tror att det bästa för oss alla är att politiker och statliga byråkrater styr våra liv. Den andra gruppen är den som hela tiden ger upp alla ideal och försöker lägga sig så nära sossarna och LO som möjligt. Och visst, i just det här fallet är kopian något roligare än originalet, men den är ändå allt för lik för att uppbringa sympati.

Den stora kampen inom v står alltså mellan dem som i stort vill bevara samhället som det är eller var ett par årtionden tillbaka (det var alltid bättre förr) och dem som vill gå ännu längre i omyndigförklarandet av folket. Däremot lyser en radikal och frihetlig falang helt med sin frånvaro. Det finns visserligen enstaka personer med en mer frihetlig syn, men någon kraft att räkna med är de tyvär inte.

Lars Ohly kallar sig själv kommunist. Men samtidigt har han i praktiken varit partiets nummer två (Lönnroth får ursäkta) under vandringen mot sossarna och från kommunismen. Som ledamot i partiets AU, partisekreterare och riksdagsledamot har han sedan lång tid haft stort inflytande över partiets politik. Under den tiden har partiet haft som huvudstrategi att kopiera LOs politik och på det viset utmana sossarna, samtidigt som de genom regeringssamarbetet suttit i deras knä. Att ett uttalande inte betyder så mycket för Ohly har vi fått lära oss i och med att hans bergsäkra nej blev ett ja. Kanske ligger det lika mycket bakom hans kommunistretorik som hans nej.

Säkert är i alla fall att han har använt både nejet och den kommunist-etiketten för att få den interna opinionen till sin fördel. Var Ohly egentligen står i kommunist/sosse-motsättningen är därför svårt att säga. Men en sak är säker. För fredsvänner, feminister och djurrättsaktivister är valet av Ohly ingen höjdare. Ohly delar till exempel inte partiets syn på att miltären bör nedrustas. Som gammal hemvärnare vill han snarare se ett starkt försvar. Däremot är Ohly säkert ett bra val för de som vill prioritera fackliga och arbetsrättsliga frågor och de som tror på en stark stat.

Precis som sig bör i vänsterpartiet har Ohlys karriär gått över fackligt arbete inom LO-kollektivet. Hans vänsterpartistiska värnplikt avtjänades som tågkonduktör och inom seko innan han blev yrkespolitiker i mitten av 90-talet.

Ohlys största förtjänster ligger dock på det utrikespolitiska området. Där ligger hans styrka och genom att fokusera på det området har han sluppit profilera sig i de frågor där partiet är mer uppdelat. Om hans eventuella partiledarskap kan leda till att få upp de globala orättvisorna på dagordningen - då är valet av Ohly utan tvekan ett bra val.

Men om Ohly menar allvar med att det är avgörande att hans papparoll ska fungera, så kommer det bli minst lika avgörande vilka som kommer finnas runt omkring honom som var han själv står. Trots allt har Ohly inte gjort sig känd för sina politiska åsikter utan som en sympatisk debattör och talare och som en pragmatisk kommunist.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu