För exempelvis Kant var det sköna raka motsatsen: det som är behagligt att betrakta utan att det väcker begär att äga. Först då kan vi veta att skönheten verkligen ligger hos det betraktade och inte i vår subjektiva upplevelse. 1700-tals tänkarens definition går således stick i stäv med dagens i hög grad kommersialiserade skönhet. Umberto Ecos nya bok Om skönhet inspirerar läsaren till den här sortens jämförelser. Han anlägger ett vittomfattande idéhistoriskt perspektiv på det västerländska skönhetsbegreppet och leder läsaren genom historien från antiken fram till våra dagar.

Eco visar oss bland mycket annat hur det sköna historiskt sett är nära förbundet med uppfattningar om det goda och rätta. Skönhetsbegreppet i antikens grekland hade till exempel en uttalad moralisk dimension. Samma ideal som gällde för atenarnas livsföring gällde också som måttstock för estetiska föremål. Idealen var måttfullhet och harmoni, man avskydde överdrifter och utsvävningar. För att något skulle anses vackert krävdes således att det var harmoniskt och måttfullt i sina proportioner.

Skönheten har också förknippats med det religiösa. Under medeltiden var konsten endast sekundär som skapare av skönhet, skönheten skulle främst sökas i naturen, skapelsens underverk - Guds konstverk. Likväl spelade konsten en viktig roll. Eco beskriver emellertid ett påtagligt ointresse för den kroppsliga skönheten, borta är antikens ideala marmorbyster och detaljerade avbildningar; medeltidens andligt färgade skönhet manifesterades i stället genom starka färger, ljus och abstrakta mönster som skulle föra betraktaren närmare Gud.

Det är nog svårt att finna en skarpare kontrast till dagens massmedialt spridda, kroppsupptagna skönhetsuppfattning. Vår skönhetsdyrkan kan visserligen också sägas ha vissa sakrala drag. Ibland framstår den som en ny religion för en postmodern tid, med underhållningsindustrin som profet och stylingprogram som tårdrypande reningsriter - mening och lycka bara en extreme-makeover bort.

Det ska kanske betonas att Om Skönhet, den lite filosofiskt klingande titeln till trots, huvudsakligen är en översikt. Originalets titel Storia della Bellezza, skönhetens historia, måste nog sägas spegla innehållet bättre. Texten är mestadels beskrivande och mycket sällan resonerande. Tanken är att läsaren själv ska beredas en grund för att dra egna slutsatser, för att ytterligare understryka detta finns gott om utdrag ur de källtexter som författarna använt sig av. Jag skrev inledningsvis att det här är Umberto Ecos nya bok. Det är inte är riktigt sant. Det är visserligen Ecos namn som har placerats på bokryggen, men han har bara skrivit drygt hälften av innehållet resten har medförfattaren Girolamo De Michele skrivit.

Den något aviga paketeringen är emellertid lätt att bortse från. Om Skönhet är en lärd, bildrik och påkostad exposé över skönhetens historia. Det är svårt att inte låta sig fascineras av ämnet och de hundratals bilderna. Det mest bestående intrycket av dessa är skönhetens alla ansikten genom historien. De estetiska idealen avlöser ständigt varandra och det sköna förefaller befinna sig i vad som verkar vara ett tillstånd av oupphörlig förändring. Den historia som Eco tecknar är till stora delar dialektisk, där det senaste ofta är en omkastande reaktion på det nyss föregående, även om han framhåller att det är mer komplext än så eftersom olika skönhetsuppfattningar ofta existerar samtidigt.

Romantikens intresse för det sublima i naturen fick exempelvis en motreaktion i det sena 1800-talets dekadentism. För åtminstone delar av dekadentismen gällde att: ju mer konstgjord en upplevelse var desto värdefullare var den. Eco använder Huysmans roman Mot Strömmen som exempel. Bokens huvudperson Des Esseintes åtar sig att bara söka konstgjorda upplevelser. Han stänger ute världen, och odlar blommor som ska se så konstgjorda ut som möjligt, använder sköldpaddor som inredningsdetaljer, flyr verkligheten med droger och försöker på alla upptänkliga sätt skapa ett liv så naturfrämmande som möjligt. Om plastikkirurgin hade varit mer utvecklad hade Des Esseintes nog också gett sig på att onaturliggöra och förändra den kroppsliga skönheten.

Om medeltidens skönhetsuppfattning får stå som motpol till dagens skönhetsopererade hollywoodskönhet kan dekadentismen sägas ha vissa beröringspunkter med den senare - i hyllningen av det konstgjorda. Även om dekadentismens programmatiska uppror mot naturen skiljer sig mycket från Hollywoodskönheten som någonstans strävar efter en ideal, icke-existerande naturlighet.

Vad säger då Eco om dagens skönhetsbegrepp? Han skönjer en kamp mellan provokationens och konsumtionens skönhet där snart också själva provokationen blivit en vara. På samma gång är vår tid mycket tolerant, med flera olika samexisterande estetiska ideal. Det går inte att skönja någon tydlig linje i sena 1900-talets skönhetsideal, utan allt existerar samtidigt, en blinkning åt art deco här och en parafras på Mona Lisa där. Kroppslig skönhet kan se ut på fler sätt än någonsin menar Eco i motsats till de debattörer som talar om 'sjuka ideal'. Han ser i stället mängder av valmöjligheter, skönhet kommer i alla former: från Al Pacino till Schwarzenegger, Twiggy till Anita Ekberg.