Tröttsamt tjat om popestetik
Embassys debutalbum har med tiden växt och hyllas nu som en av de bästa svenska popskivorna. Nu är uppföljaren Tacking här och frågan är om Embassy lever upp till de högt ställda förväntningarna.
Tacking har blivit omskrivet och haussat vilket är en nackdel för Embassy. Med debuten kunde de smyga upp underifrån och deras uppkäftiga och smarta pop kändes ny och vital. Nu är situationen en annan: Embassy ska leverera årets popalbum. Och inledningen med singeln Some Indulgence lovar mer än väl. Sedan känns det som om Embassy trampar vatten och återanvänder låtidéer några gånger för mycket. Visst, Embassy har fingertoppkänslan när det gäller anglofil popestetik men detta är också något av ett problem. Efter att ha läst om Embassy i varenda tidning med koll så börjar man bli trött på deras ständiga tjat om pop och estetik och att de odlar en ganska larvig mytbild kring sig själva som de inte lever upp till. I min popbok är de snyggaste och bästa banden de som är som mest självklara och självsäkra, de behöver inte jämt och ständigt tjata om vad de står för och vad som är snyggt, de bara är. Och Embassy är mer brevbärare än popartister, de saknar helt enkelt it-faktorn.
Årets album nej. Årets sexigaste singel ja.
Tacking
Artist: Embassy
Bolag: Service/Border