• Maryam Radjavi är Nationella motståndsrådets hyllade ledare. Om organisationen lyckas ta makten från mullorna i Iran ska hon leda en övergångsregering
Göteborgs Fria

'Allt utom Irans frihet är bagateller'

I måndags demonstrerade exiliranier utanför EU-parlamentet i Bryssel mot den iranska regimen och mot att deras organisation är terrorstämplad av EU och USA. GFT skickade ut en inbäddad reporter i kriget mot terrorismen, men på vilken sida?

Söndagen den 6 november lämnar en buss med ett femtiotal exiliranier Göteborg. Målet är Bryssel, där EU:s utrikesministrar ska mötas dagen därpå. Passagerarna på bussen sympatiserar med en iransk motståndsrörelse, Folkets Mujahedin, som både EU och USA har satt upp på sina listor över terrororganisationer. Folkets Mujahedin, som på persiska förkortas MEK, anklagas för politiska mord och för tortyr av oliktänkare i de egna leden.

Klockan är omkring 13.00. En ung man läser Kalle anka och vi rullar ut på en regnig motorväg.

Det är inte första gången sällskapet reser iväg för att demonstrera. Många har deltagit i manifestationer i bland annat Tyskland, Belgien, Frankrike och USA.

- Jag skulle kunna köra den här vägen och blunda, säger Siamak Safari, en av passagerarna, när vi börjar närma oss Helsingborg.

Resan kostar 1000 kronor plus två dagars förlorad arbetsinkomst, men det är det värt, menar Siamak.

- Jag tankar energi när jag är på demonstrationer. Att möta tusentals iranier från hela världen som bara vill att deras land ska bli fritt gör att jag orkar ett tag till, fram till nästa demonstration, säger han.

Nyligen deltog Irans nye president Mahmoud Ahmadinejad i ett seminarium med titeln 'En värld utan sionism' och sade att en värld utan USA och Israel är ett mål som borde kunna uppnås. Uttalandena ledde till att FN:s generalsekreterare Kofi Annan ställde in ett planerat Iranbesök där landets kärnvapen skulle diskuteras.

- Världen måste göra något innan Israel får en kärnvapenspets i huvudet, säger Siamak.

Nästa morgon är vi framme vid Schumannplatsen i Bryssel där manifestationen ska hållas. EU-kommisionens huvudbyggnad tornar upp sig som ett jättelikt glasmonster och belgisk polis är i färd med att ställa ut taggtrådshinder.

Det är organisationen Nationella motståndsrådet, NCRI, som har kallat till demonstrationen. NCRI beskriver sig som en bred paraplyorganisation för iranska motståndsrörelser, där Folkets Mujahedin, MEK, är tongivande. I själva verket är MEK så tongivande att NCRI kan ses som motståndsrörelsens politiska gren, dess ansikte utåt.

MEK/NCRI är en omtvistad organisation. Anhängarna hävdar att västländerna har terrorstämplat dem som en eftergift mot Iran för att upprätthålla en god dialog och, inte minst, goda handelsrelationer. För två och ett halvt år sedan gjorde franska antiterrorstyrkor en razzia mot NCRI:s bas i Paris och arresterade omkring 160 personer, bland andra organisationens ledare Maryam Radjavi. Polisen bröt upp golv och slog in väggar men hittade ingenting som band NCRI vid terrorism.

Åtskilliga jurister och parlamentariker i Europa och USA har protesterat mot terrorstämpeln och menat att den saknar all juridisk grund. I juli 2002 skrev till exempel 453 brittiska parlamentsledamöter under ett uttalande om att 'det iranska folkets rätt att motsätta sig dem som terroriserar dem måste respekteras' och att NCRI 'utmanar denna interna terrorism'.

Klockan 11.00 börjar manifestationen. Den ena ledamoten efter den andra från europeiska nationella parlament och från Europaparlamentet kliver upp på scenen och uttalar sitt stöd för organisationen. Allt tolkas till persiska, visas på storbildsskärm och ackompanjeras av trumvirvlar. Åskådarna jublar och viftar med porträtt av NCRI:s ledare Maryam Radjavi och hennes man, MEK:s ledare Masoud Radjavi.

I Sverige är politikerna mer skeptiska. Alla riksdagspartier, från höger till vänster, tar avstånd från MEK, och Utrikesdepartementet beskriver organisationen som elitistisk och hävdar att den har utfört en rad våldsdåd runt om i världen.

Roshi Jabbari är en av demonstranterna som kom med bussen från Göteborg. Hon är 24 år, utbildar sig till apotekare och har följt med på demonstrationer sedan hon var liten. Sedan gymnasieåren är hon själv insatt och engagerad i kampen. Hon hävdar bestämt att organisationen aldrig har använt vapen utanför Iran. Hur folket väljer att föra sin kamp inom Iraks gränser tycker hon är upp till folket självt.

- Jag förstår inte varför andra ska avgöra om vi ska föra en väpnad kamp mot diktaturen, enligt internationell rätt får vi göra det om vi anser att det är nödvändigt, säger hon.

När manifestationen har pågått ett par timmar är det dags för ledaren, Maryam Radjavi, att hålla tal. Konfetti skjuts i luften och hennes porträtt syns överallt i folkhavet. En pampig melodi tutar ur högtalarna och massan skanderar: Radjavi, Iran, Radjavi, Iran.

Så kommer hon fram. På Skärmen, inte på scenen. Hon är förbjuden att lämna Frankrike sedan den där dagen då organisationens huvudkontor stormades. Hon framträder därför via videolänk från Paris.

Hon vinkar som en hyllad statschef, och det är precis vad hennes organisation ser henne som: en president i exil, som efter en framtida revolution ska leda Iran tills allmänna val kan hållas. När sedan manifestationen övergår i en marsch bärs två stora porträtt av makarna Radjavi längst fram, framför de kanske 20 000 demonstranterna.

Roshi Jabbari tycker att deras hyllning till ledarna är naturlig.

- Det kanske är uppseendeväckande när man kommer utifrån, men det handlar inte om dem som personer utan om vad de står för. De har ägnat hela sina liv åt kampen, och Maryam har två systrar som har blivit avrättade på grund henne.

Roshi är också säker på att organisationens alla medlemmar och sympatisörer aldrig skulle tillåta att ledarna gjorde något annat än det de har mandat att göra.

- Vi har en talkör som går ungefär så här: 'Martyrernas svett och blod, det är ert ansvar, Radjavi.' Så de har ett ansvar att föra kampen vidare, och ingen organisation fungerar utan ett starkt ledarskap, säger hon.

I Göteborg två dagar senare ger en annan exiliranier en helt annan bild. Reza Chitsaz, som inte säger sig representera någon organisation med sina ståndpunkter, tycker att NCRI är mer en sekt än en motståndsrörelse. Några år efter den islamiska revolutionen 1979 lyckades de samla några vänsterrörelser i sin koalition, men i mitten av 1980-talet blev de mer och mer slutna, enligt Chitsaz.

- De gick in på Iraks sida i kriget mellan Irak och Iran. Alla vet att de fick pengar av Saddam Hussein och sedan dess föraktas de bokstavligt talat av iranierna, säger han. Och så är det deras blinda terror, att de sprängde bomber på olika ställen. Säkert var det en och annan präst som strök med, men effekten blev bara att repressionen legitimerades.

Själva menar NCRI-anhängarna att de aldrig har tagit emot pengar från vare sig Irak eller något annat land. Deras tillgångar - vid tillslaget i Frankrike 2003 beslagtogs enligt polisen 1,3 miljoner US-dollar - kommer enligt organisationen från miljontals medlemmar och sympatisörer över hela världen. De förnekar alla kopplingar till terrorism men tar på sig ansvaret för en del mord på nyckelpersoner inom regimen.

Reza Chitsaz tror inte en sekund på att NCRI eller Folkets Mujahedin skulle kunna åstadkomma en demokratisk förändring av Iran. De har noll folkligt stöd och skulle därför inte kunna leda en revolution. Om de å andra sidan skulle göra en statskupp litar han inte på att de skulle stå fast vid sitt löfte om att anordna allmänna val inom sex månader.

- De skulle inte få en enda röst i ett val i Iran, folket ser det som att de mördade iranier under kriget. Så det krävs inget geni för att räkna ut vad som skulle hända om de kom till makten. Själva kärnan i deras ideologi eller teologi är att de ser sig som utvalda för att föra kampen.

Det är naturligtvis svårt att mäta det folkliga stödet för en motståndsrörelse i Iran, där regimkritiker torteras och avrättas. Roshi Jabbari hävdar att de flesta följer organisationens tv-sändningar i Iran och att hon hört av iranier som inte är engagerade i NCRI eller MEK att många blev nedstämda när tillslaget mot basen i Frankrike gjordes. Reza Chitsaz hävdar det motsatta.

När bussen går hemåt på måndagskvällen är det en utmattad skara som ser Bryssel försvinna utanför fönstren. Siamaks kropp är slut efter en dag utan vila, men själen har tankats med energi.

- I Sverige finns det en tomhet. Folk mår inte bra. Man måste ha något att kämpa för. För oss är allt utom Irans frihet bagateller, säger han.

Roshis mor Farzane Dashti känner likadant och talar länge om vikten av att engagera sig. Hon arbetar som sjuksköterska och tar alla extra pass hon kan få för att ha råd att åka till demonstrationer.

- Frihet kostar, säger hon, och strax därpå kommer en man fram till henne för att samla in pengar till motståndsrörelsens radiosändningar i Göteborg.

Reza Chitsaz ståndpunkter bygger främst på historikern Ervand Abrahamians bok The Iranian mujahedeen

(Yale university press, 1989).

För NCRI:s information om rörelsen, se: www.ncr-iran.info

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Ledarsidor stöder regeringen med 800 miljoner"

Värdet av den PR som regeringspartierna får på ledarsidor i borgerlig media kan uppskattas till minst 800 miljoner kronor om året, menar Sven Elander som har publicerat en uträkning på sin blogg.

Fria Tidningen

När blev det förbjudet att tänka efter?

”Oskyldig tills motsatsen bevisats”, brukar det heta både inom juridiken och pressetiken. Men när den anklagade är en världskändis gäller tydligen inte det.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu