”Ulrike Meinhof är en normal person för mig” | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

”Ulrike Meinhof är en normal person för mig”

Som medlem i terroristorganisationen RAF var hon ansvarig för flera rån, bombningar och mord i Tyskland under 1970-talets första hälft. I dag är hon en av det vänsterradikala 1970-talets mest romantiserade figurer.

Bettina Röhl är märkbart trött på den vinkel som alltid uppstår när hon skall intervjuas, nämligen det faktum att hennes mor är Ulrike Meinhof, den hyllade västtyska journalist som 1970 gick under jorden och blev medlem i den väpnade revolutionära gruppen Röda Armé-fraktionen, RAF, i vardagligt tal kallad Baader-Meinhof-ligan, som upplöstes så sent som 1998.

RAF såg Västtyskland som en fortsättning av Tredje Riket och inte minst under 1970-talet rönte de stor uppmärksamhet i västvärlden genom ett antal uppmärksammade mord på högt uppsatta tyskar. Ulrike Meinhof fängslades 1972 och dog under mystiska omständigheter i fängelset 1976, samma år som Bettina Röhl skulle fylla 14 år. Ulrike Meinhof har med tiden kommit att bli en av 1900-talets mest mytomspunna personer och gåtan kring varför en person med hennes förutsättningar valde att gå med i en väpnad gerillarörelse har gäckat många.

Med den bakgrunden är det inte svårt att förstå att fokus riktats mot Bettina Röhls familjeförhållanden, något som blir ytterligare begripligt då Röhl 2006 gav ut boken So macht Kommunismus Spaß (ungefärligen Så kul var kommunismen på svenska) som just behandlar hennes föräldrar och deras roll i den vänsterrörelse som utformades i 1950-talets Västtyskland. Även Röhls far, Klaus Röhl, var journalist och förgrundsfigur i den då gryende vänstern. Boken bygger på personliga brev och tidigare oöppnade arkiv om studenttidningen Konkret som efter att den grundats av Klaus Röhl 1955 kom att fungera som ett förtäckt vänsterpropagandaverktyg som detaljstyrdes av DDR-regimen. Dessutom intervjuades personer som var medlemmar i olika kommunistiska rörelser under den aktuella tidsperioden.

Hur var det att skriva en bok om sina föräldrar? Påverkades du emotionellt?

– Nej, faktiskt inte. Jag brukar få den frågan, men mest av allt måste jag säga att det var intressant. Eftersom mina föräldrar hade en nyckelroll i den framväxande vänstervågen i Västtyskland under 1950-talet var det fascinerande att få en sådan inblick i skeendena. På många sätt tror jag att jag lärde känna mina föräldrar bättre än de flesta. Normalt sett är man nog inte så intresserad av sina föräldrar på det viset. Fler kanske borde göra samma research som jag!

Tror du att det faktum att du är Ulrike Meinhofs dotter gjorde det lättare för dig att få kontakt med personerna du intervjuade?

– Ja och nej. Men jag tror att det underlättade att de kände personen Ulrike Meinhof. De arbetade nära henne i ett tiotal år och såg mig därför som familj. Man måste förstå att det var en väldigt speciell tid i Västtyskland eftersom det tyska kommunistpartiet (KPD) förbjöds 1956. Mina föräldrar hävdade därför att Konkret var en politiskt obunden tidning, samtidigt som de åkte till Östberlin varannan vecka och gick på hemliga möten för att sedan rapportera i tidningen om vad som bestämdes där. Akterna, de personliga breven och intervjuerna utgjorde en aldrig tidigare möjlig mosaik av material om 1950- och 60-talets Västtyskland.

Vad var tanken bakom bokens titel?

– Det hänger dels ihop med min fars något oseriösa förhållande till kommunismen, men också med det faktum att hela den här kommunistiska propagandaapparaten kan vara rolig att ägna sig åt i en demokrati. Kommunismen i öst var antagligen inte lika rolig. Min far var duktig på att marknadsföra Konkret och gjorde den lättillgänglig för läsarna och min mor stod för de mer seriösa artiklarna. Tidningen gjorde stor succé och mina föräldrar blev en del av societeten i Hamburg, samtidigt som de alltså gick DDR:s ärenden i Västtyskland. De levde ett drägligt liv.

Idag förknippar många terrorism med andra delar av världen än Europa även om det inte var särskilt länge sen RAF verkade. Tror du det finns en fara i den historielösheten?

– Det kanske är annorlunda i Sverige än i Tyskland där många fortfarande pratar om RAF. Jag tror personligen inte att det är möjligt att en liknande rörelse kan få lika stort genomslag i dag. RAF var influerade av kalla kriget och tog mycket av sin retorik och ideologi från Mao Tse-tung och införlivade det på Tysklands gator. Det var en mix av Jimi Hendrix och Mao, vad jag väljer att kalla en popkommunism.

– Problemen i dag tar sig andra uttryck. Vad som fortfarande kvarstår är en misstänksamhet mot västvärldens ideal och man kan lära sig en del om dagens problematik genom att analysera 68-vänstern. Just 1968 med allt vad det innebär har romantiserats extremt mycket och många aktiviströrelser idag mäter sig med vad som pågick då. Man skall inte heller glömma att många av de som var delaktiga i 68-rörelsen sitter i maktpositioner idag.

2001 utlöste du en hel del rabalder i Tyskland, genom att låta publicera bilder där den tidigare utrikesministern Joschka Fischer i sin aktivistungdom slog ned en polis på gatan. Hur ser du på det i dag?

– På många sätt har det bidragit till en nyktrare syn på hela 68-rörelsen och det kanske har lett till att putsa bort lite av det romantiska skimret kring denna epok. När jag lät publicera fotona på Fischer var det i en tid där han, och många av de som slogs på gatorna tillsammans med honom, var en del av det tyska etablissemanget och jag kritiserades hårt för publiceringen. Många ville psykologisera mina motiv och jag utmålades som den traumatiserade dottern till Ulrike Meinhof som nu krävde revansch på hela vänsterrörelsen. Men om man tänker efter, bör ett normalt och demokratiskt samhälle acceptera en utrikesminister som i sin ungdom hade en molotovcocktail i handen? Så som jag ser på det är det 68-rörelsen som genom ett romantiserande förvandlat den tiden till något annat än vad den egentligen var. På många sätt var Joschka Fischer en terrorist, men det var 2001 absolut förbjudet att säga det högt. Idag är diskussionen kring 68-rörelsen och RAF mer levande och kritisk i Tyskland.

Hur förhåller man sig till att vara dotter till en så mytomspunnen person som Ulrike Meinhof?

– Egentligen var det inte förrän publiceringen av fotona på Joschka Fischer som jag blev synonym med Ulrike Meinhofs dotter. Tidigare var jag bara journalisten Bettina Röhl. För mig är Ulrike Meinhof en normal person, inte den mytologiserade terroristen som gick under jorden. Ikonen Ulrike Meinhof har miljontals döttrar och det är något jag får leva med. Det har dessutom tidigare skrivits flera biografier om henne som enbart förstärkt ikoniseringen. Många har en tydlig bild av vem Ulrike Meinhof var och samma personer förutsätter att jag har en liknande bild. Men det har jag inte. Jag har bilden av en mamma. b

Rekommenderade artiklar

Björklund: Läs historia, Åkesson!

Liberalernas ledare Jan Björklund sjöng de liberala värdenas lovsång i sitt Almedalstal och angrep SD- ledaren.

–Jimmie Åkesson, gå hem och läs historia!

Förbud mot barnärktenskap

Regeringens förslag om totalförbud mot erkännande av barnäktenskap välkomnas av experter inom hedersrelaterat våld och förtryck. Därmed läggs mindre ansvar på flickorna, anser Bernardita Núñez, verksamhetsledare på Terrafem kvinnojour. 

Hjärnan pigg längre hos dagens 70-åringar

Dagens personer i 70-årsåldern är piggare i hjärnan än tidigare generationer. Men när den kognitiva förmågan väl börjar försämras, går nedgången snabbare än tidigare. Det antas hänga ihop med hur vi använder hjärnans reservkapacitet. 

© 2019 Göteborgs Fria