Poesi

Titel:Omega

Författare: Johannes Anyuru

Förlag: W&W

Anyurus andra bok bär namnet Omega. Benämningen på den grekiska bokstav som brukar få beteckna både evighet och resistens. Tecknet kan i ljuset av dessa två betydelser också sägas rymma själva essensen i Anyurus nya diktverk: dess existentiella tema, dystert tecknat med livet som ett gåtfullt motstånd mellan två poler och döden som ett oändligt intet.

Diktjaget sörjer och minns en nära vän. Ena raden är det sommar den andra vinter, regndropparna fryser och blir snö innan de nått mark. Det är studentfest men löven faller. Virveln av minnen och sorg utlöser den eviga frågan.

fasetterna

i en kristall

vad för sorts

varelse är människan

egentligen?

En fråga som ekar genom hela diktsamlingen. Svaren ter sig trevande och uppgivna. Livet har berövats sin storhet. Kanske är vi skapade för att utforska döden, för att sändas ut som radarsignaler i evigheten. Kanske odlas livet som näring åt ljuset i ett slags omvänd fotosyntes:

höga mörka solpaneler

som våra liv

odlade som näring

åt ljus

Bilderna har ofta något marint över sig. Omegas urbana diktlandskap har bildligt sänkts ned i vatten. Nordstadens skuggor böljar över havsbottnen, rum stiger uppåt som jättemaneter. Soldater och poliser får havsfågelansikten, döda samlas och sjunker bort som grodägg, liv upplöses som te i en våg och båtflyktingar flyter iland i snäckskal.

Vattenbilderna och det sorgsna existentiella temat i Omega för tankarna till Ekelöfs närmast kongeniala dikt Havets blommor. Hos Ekelöf föds människorna ur frön drivande i vattnet för att sedan växa som undervattensblommor ur okänd grund mot okänt mål. Hos Anyuru sköljer vågor oss mot klippor och spolar ner i avgrunder. Det gäller att hålla sig flytande i tillvarons strömvirvlar.

Vi blir aldrig fria det ovissa större sammanhang vi inordnats i men: 'kanske fanns det en gång ett slags frihet som på tecknad film, när Gråben/springer ut över stupet och utan att falla fortsätter/springa tills han tittar ner och-'. På detta mer lekfulla sätt blandar Anyuru det lite murrigt modernistiska med inslag hämtade från popkulturen. Det kan vara ett utdrag ur The Punishers krigsdagbok eller som ovan Hjulbens nemesis. B-filmernas kliché om rookiens första fattning av en revolver får ge en bild av dödens, tomhetens paradoxala tyngd. Färskingen utbrister: 'Wah! Jag trodde inte att den skulle vara så tung.'

Omega tangerar otvivelaktigt debutens höjder, men inte mer. Dikterna är vackra, bilderna mästerliga, det är klassiskt och storslaget samtidigt som det alltså inte känns föråldrat tungt eller bakåtblickande. Dikterna tappar emellertid lite riktning i de senare sviterna och det börjar spreta oroväckande, men bygget håller ändå ihop tack vare de återkommande motiven och det resonerande sökandet. Omega är en diktsamling med mycket svärta, men allt är inte hopplöst. Ljus sipprar in när diktjaget i den avslutande diktens sista rader tänker på alla dem som trots allt har funnit ett sätt att ta sig fram - likt moderna versioner av Ikaros glidflygande genom tillvaron:

Det är fint också ibland

att tänka på alla som har klarat sig hit

glidflygande genom vattnet

glidflygande bort från kedjorna