• Favorit i repris:Uma Thurman och John Travolta dansar i Be Cool.
Göteborgs Fria

Travolta vilsen i poänglös uppföljare

Om Pulp Fiction var John Travoltas återtåg så var Get Shorty (1995) hans eriksgata; fyndig, smart, och rolig, och med en huvudroll som tycktes skräddarsydd för den dansante Brooklynsonen. Travoltas obetalbara insats som den upphöjt übercoole gangstern Chili Palmer är en av höjdpunkterna i hans minst sagt brokiga karriär.
Tio år senare är det återigen dags att stifta bekantskap med den nästan parodiskt blaserade Chili - mannen som knappt blinkar när han har en pistol mot huvudet - i uppföljaren Be Cool.

Film:Be Cool

Regi: F. Gary Gray

Med: John Travolta, Uma Thurman, Harvey Keitel, m fl

Efter att ha tröttnat på den karriär som filmproducent han inledde i Get Shorty, beslutar sig Chili för att söka sig till andra jaktmarker. När en god vän tillika skivbolagsägare (James Woods) blir skjuten beslutar sig Chili för att ge sig in i musikbranschen, och börjar uppvakta änkan (Uma Thurman) för en andel i det hårt ansatta bolaget.

Detta inom filmens första fem minuter. Sedan börjar det gå utför.

I Get Shorty gnistrade det om Chili Palmers självklart avslappnade stil. I Be Cool är han så laidback att han praktiskt taget är medvetslös. Travolta spelar honom som en robot, rör sig sömngångaraktigt från replik till replik och verkar lika vilse i handlingen som manusförfattaren tydligen är.

Be Cool är nämligen sällsynt illa skriven. Trots att den baseras på en bok av suveräne Elmore Leonard har den i överföringen till filmduken tappat allt som brukar vara Leonards kännetecken; kvick dialog, högt tempo, halsbrytande händelseutvecklingar.

I Be Cool ligger tempot på sköldpaddenivå. Folk pratar och saker händer, men filmen växer aldrig ihop till en sammanhängande handling. I bästa fall blir det småroligt pladdrande, som när Andre 3000 från Outkast spelar prillig hantlangare. I sämsta fall blir det direkt pinsamt: samtliga scener med Aerosmiths Steven Tyler slår ytterligare några spikar i kistan med myten om Aerosmith som ett stort och viktigt rockband.

I stället försöker man fylla filmen med publikflirtande; självreferenserna haglar (Travolta öppnar filmen med att säga 'Jag hatar uppföljare') och rollistan är lika stjärnspäckad som en genomsnittlig Oscarsgala. Synd bara att ingen av stjärnorna egentligen har något att göra. Vince Vaughn i prålig pimputstyrsel är småkul i två sekunder som ett vandrande ghettoskämt. Att han fortsätter att ha en roll i filmen efter det är bara jobbigt, ett tröttsamt upprepande av 'Kolla, en vit kille som vill vara svart!'. The Rock, i en bisarr roll som homosexuell och infantil livvakt, visar i alla fall att han kan göra andra roller än actionhjälte eller wrestlingstjärna.

Inte ens romantiken fungerar. Märkligt nog är Thurman och Travolta hejdlöst träiga tillsammans. Under en av deras romantiska scener tillsammans somnade jag faktiskt. En repris av deras gamla dansscen från Pulp Fiction - ytterligare en referens - är just en repris, menlös och tidsuppfyllande. När de dessutom slår sig ihop för att 'rädda' en lovande ung R&B-stjärna (Christina Milian) från en sliskig agent (Harvey Keitel) påminner de mest om Mamma & Pappa Helylle i någon barnfilm.

Mot slutändan av filmen levereras några valhänta ord om rastillhörighet och coolhet som får fungera som substitut för filmens sensmoral. De är lika insiktsfulla som ett genomsnittligt talkshowavsnitt, och lika förglömliga som filmen i övrigt.

Get Shorty var en bagatell sublimiserad till mästerverk. Be Cool, däremot, förblir en bagatell. En poänglös och ganska tråkig bagatell. Och - det måste sägas - inte cool alls.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Farväl till en fundersam empatiker

Den amerikanske författaren David Foster Wallace har avlidit, 46 år gammal. FRIA:s John Petterson ser tillbaka på ett av vår tids stora författarskap.

Fria Tidningen

Levande Göteborgsskildring

'Blues för Maria' är många saker: en kärlekshistoria för äldre, en etnologisk skildring av en arbetarstad, en hyllning till jazzmusik.

Göteborgs Fria

Konsekvent och charmig attackpunk

Här har vi alltså ett band som kärat ner sig i The Clash, sjunger på förortsståkkhålmska, och skriver texter som är lika delar inkännande socialrealism och råsvingar mot, tja, hela borgerligheten.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu