Artist: Broder Daniel

Titel: No time for us 1989-2004

Bolag: Dolores recordings/EMI

Jag blir alltid lika förvånad när det släpps en samlingsskiva med ett svenskt popband. Hela konceptet känns liksom förbehållet amerikanska gubbrocksgiganter som aktivt har släppt skivor i 35 år. Att Broder Daniel nu, tio år efter att debutplattan 'Saturday night engine', samlar ihop singlar, hits och albumspår är kanske logiskt, sett ur skivbolagets perspektiv. Men ändå finner jag det exakt lika märkligt varje gång en spenslig svensk poporkester levererar samlingsskivor. Vad det beror på vet jag inte, kanske är det min tanke om samlingsskivan som form och min uppfattning om svenska popband som krockar. Lite känns det som om Ingmar Bergman skulle ha gjort en svulstig Hollywoodaction, eller nåt.

Jag är hur som helst en slow starter i ämnet Broder Daniel. Jag vet inte ens om jag hade hört en Broder Daniel-låt innan Håkan Hellström firade av sin 'Känn ingen sorg för mig Göteborg' i oktober 2000. I mitten av 90-talet var jag mer upptagen av att kasta popcorn på mina klasskamrater till tonerna av någon eurodiscoslagdänga, och under Fucking Åmål-hypen tog några band och artister från de brittiska öarna upp all min tid. Så jag hade egentligen inte tid och plats för Broder Daniel förrän 2000. Det var då jag köpte skivorna och försökte mig på att lyssna. Visst, saker som 'Underground', 'Whirlwind', 'I"ll be gone', 'Happy people never fantasize' och 'No time for us' var det omöjligt att inte gilla, men i övrigt fanns det egentligen inget som fastnade. Då avfärdade jag alltihop som infantilt, larmigt, fånigt och inte riktigt på allvar.

Så om inte för annat känns den här samlingen väldigt tacksam. Här kommer en ny chans. En chans att omvärdera.

När man får alla hits och semihits uppradade såhär på ett bräde är det svårt att undgå det faktum att Broder Daniel var, och väl fortfarande någonstans är, ett fullkomligt briljant popband. Men allra mest visar 'No time for us 1989-2004' storheten i de förbisedda tidiga låtarna. Saker som 'Luke Skywalker' och 'Iceage' mår förvånansvärt bra av att presenteras i den här kontexten, och demoversionerna av 'Cadillac', 'Lovesick' och 'The kids are alright' är svindlande i all sin stålgrå råhet.

Lite förvånande är det kanske att låtar som 'I"ll be gone' och 'Whirlwind' blir samlingens allra svagaste länkar. De elektriska ovädren från skivan som allmänt anses vara deras mästerverk, 'Broder Daniel forever', känns urlakade, tråkiga och stillastående. Detta samtidigt som låtar som verkligen är tråkiga och urlakade (i princip allt från senaste albumet) får helt nya dimensioner. 'What clowns are we', exempelvis. Vilken jävla bra låt!

Men allra, allra bäst är såklart den långa versionen av 'When we were winning'. Nio minuters uppriktigt berättande om ett trettioårigt liv i ett iskallt samhälle. Ett samhälle där kompisar går arbetslösa och känner sig värdelösa, där mödrar vill ta sitt liv efter kraschade äktenskap och där kärleken bara existerar på fotografier. Det är i sanning en fulländad poplåt. Om Broder Daniel är slut i och med 'No time for us 1989-2004' är det just med 'When we were winning', den långa versionen, jag vill minnas dem.