Resa mot okända mål
"Wouldn´t it be nice if we could live here make this the kind of place where we belong". Judith Hermanns senaste novellsamling Bara spöken, inleds med ett citat av Beach boys och illustrerar ganska väl de olika karaktärernas önskan; att hitta en "plats" i livet att göra till sin.
Författare: Judith Hermann
Titel: Bara Spöken
Förlag: Ordfront
Judith Hermann debuterade 1998 med novellsamlingen Sommarhus senare, som gjorde henne till tysklands nya litterära hopp och representant för det nya unga Berlin. Boken har sålts i 250 000 exemplar i Tyskland och inbringade henne landets förnämsta litteraturpris, Kleist-priset.
I hennes nya bok får vi i sju längre berättelser följa med till bland annat Paris, Venedig, Prag, Karlsbad och Tromsö, och en gemensam yttre nämnare för berättelserna är just resandet, att vara på väg. Men det är ett resande utan bestämd riktning eller mål.
En genomgående hållning hos Hermanns karaktärer är att det kanske ändå inte spelar någon roll vad man väljer att göra eller vilken väg man tar. Något som även gäller de mer eller mindre betydelsefulla valen som görs i deras liv. Som Ellen i titelnovellen uttrycker det; att hon i avgörande ögonblick i sitt liv varit nästan medvetslös. Relationerna till sina nära verkar även de oroande godtyckliga för flera av karaktärerna.
I novellen Ruth(väninnor), åker en kvinna för att hälsa på sin bästa vän. Kvinnan lovar vid ett tillfälle sin väninna att aldrig bli kär i mannen denne är förälskad i. Men efter en resa till Paris, som kvinnan inte vet varför hon gör, träffas de ändå, utan väninnans vetskap och utan någon egentlig passion eller engagemang från kvinnans sida.
Kanske vill hon, som hon säger, endast: "...tappa bort mig, avlägsna mig från mig själv och det lyckas jag bäst med när jag reser och ibland även när jag blir älskad",
Det är som om ingen riktigt har kontakt med sig själv, sina val eller personerna i sin närhet. Ingenting upplevs som varaktigt eller heligt utan i stället utbytbart. Det finns en rastlöshet och ett tvivel hos karaktärerna som gäller förmågan till kontakt med sin nästa; vad är det att ha en relation till en annan människa, när känner man en annan människa? Men denna misstro och tvivel på det varaktiga gör också att starka tillfälliga möten av mer desperat eller oväntad karaktär kan äga rum. Som berättaren i novellen Kärleken till Ari Oskarsson säger: "Eftersom vi inte kände varandra, eftersom vi bara satt där tillsammans av en slump och för en kort tid, dröjde det inte länge förrän vi talade förtroligt om de mest personliga saker...".
Hermanns språk är enkelt och stramt och hon har en oöverträffbar känsla för att måla upp detaljer och bilder. Det är i beskrivningen av personernas känsla av hemlöshet, tvivel och deras starka men diffusa längtan och oförmåga att riktigt kommunicera som Judith Hermann kommer riktigt nära och träffar så starkt.
Detta känns relevant för vår tid, där uppmaningen att förverkliga sig, ta för sig och göra något lyckat av projektet livet ljuder allt starkare, men som också verkar förlamande för många.
I sann postmodern anda "flyter" det mesta i tillvaron för Judith Hermanns karaktärer. Lösningen, om man kan kalla det så, för en rastlös själ ganska oförmögen till att känna vad som är värt något blir att helt enkelt bestämma sig för något. Man får bestämma sig för att älska någon, för att leva tillsammans eller att slå sig ner någonstans, i alla fall tillfälligt. Som för Jonina i novellen Kallblått: 'Varje morgon samma ritual, det bara förvånar Jonina, varje morgon förvånas hon över hur dessa ritualer griper in i varandra därför att de bestämt sig för att leva tillsammans, så länge det nu går.'