Artist:Freddie Wadling

Titel: Jag är monstret

Till att börja med är det inte bara Gessle och Scocco som bidragit med låtar, utan också Thomas Öberg, Kajsa Grytt, Joakim Berg, Sophie Zelmani, Thomas Andersson Wij och givetvis Freddie Wadling själv.

Det är förvånande vilket enhetligt intryck Jag är monstret ger. Det är en mängd låtskrivare, som var och en har sitt distinkta sound. Ändå är skivan omisskännligt Freddie Wadling. Ibland tror jag vem som helst skulle kunna skriva låtar åt honom, det skulle ändå inte gå att ta miste på vems låt det är.

Det är inte rösten som gör det heller. Det är lätt att hänga upp sig på hans röst, eftersom den är så väsensskild från andra. Men det ligger en känslighet och inlevelse under som är starkare. Vilket också har märkts de senaste åren när han tonat ner sin skärande domedagsröst, budskapet och känslan når fram ändå.

Jag är monstret har musikaliskt en mörk grundton, även om den är något mjukare och inte så kaotisk som Wadling kan vara ibland. Trots det finns det en glädje och en livsglädje som lyser igenom. Musiken blundar inte för de mörka tonerna, men det finns ett hopp, en känsla av en möjlig väg framåt.

Wadling sjunger med Mauro Scoccos ord att han brinner och visst gör han det. Man får bara en känsla av att han brinner lite försiktigare än han har gjort tidigare, både musikaliskt och i livet. Sen finns det kopplingar bakåt i tiden. Temat i titellåten får mig att tänka på Cortex gamla låt The Freaks. Det är samma utanförskap och groteska självbild som besjungs.

Det enda bidraget på plattan som inte riktigt håller är Ett fönster mot gården, som låter alltför mycket av Mauro Scoccos popsoul. Annars är det en spännande blandning av genrer och stämningar som erbjuds på Jag är monstret. Alltifrån Thomas Öbergs raka rock i Jag kan bara ge allt till Thomas Andersson Wijs finstämnda hymn Bär ut mej käre Jesus.

Detta är Freddie Wadlings femte soloalbum. Han är en förändringens man som aldrig stannat tillräckligt länge i en form för att låta sig definieras. Den Wadling vi möter på Jag är monstret är en något mer nedtonad och tillbakadragen än vi är vana vid. Han är inte längre mitt uppe i lyssnarens ansikte och ibland kan jag sakna det. Men det är bara att konstatera att även om han blivit gammal så håller Freddie Wadling än och fortsätter att utmana fördomar och enkla definitioner.