En röst åt de svaga. | Göteborgs Fria
  • Majgull Axelssons Aprilhäxan spelas nu på Folkteatern
Göteborgs Fria

En röst åt de svaga.

Aprilhäxan är skriven av Majgull Axelsson och utkom 1997. Nu har den satts upp på Folkteatern i Göteborg av regissören Eva Gröndahl.
Majgull Axelsson har genom åren tilldelats en rad priser och utmärkelser, bland annat Augustpriset som hon fick för just Aprilhäxan.

Hon berättar att syster- och moderskapet intresserade henne och låg som grund för romanen.

- Det finns en idealisering kring detta med kvinnlig vänskap och bindningen kvinnor emellan och även vad gäller synen på kvinnlig aggressivitet. Det finns ett förskönande. Den enda skillnaden är att kvinnlig aggressivitet tar sig andra uttryck, oftast, än hos män.

I boken levereras hård kritik mot personer inom vården.

- Som till exempel hon som kallas för Kerstin Ett i boken. Det är maktmänniskor som utnyttjar makten där de kan det. De döljer det bakom en massa fraser.

Kerstin Ett i Aprilhäxan är en person som i vårdyrket ser möjligheten till oändlig makt gentemot patienterna. Detta är Kerstin Etts drivkraft och hon ser inte Desirée och de andra patienterna som hennes jämlikar utan som mindre värda.

Majgull säger att behandlingen av de handikappade till stor del berodde på denna makthunger snarare än okunnighet.

I Aprilhäxan tecknas ett Sverige där den avvikande stöts ut av folkhemsnormen. Man får följa hur den handikappade Desirée som är intelligentast av alla på institutionen behandlas nedlåtande av personal som kräver ständig tacksamhet och underdånighet i utbyte mot medmänsklighet.

- Delar av det jag beskriver har jag sett i verkligheten. Vissa vårdtyper. Samtidigt vill jag framhålla att ett litet kusinbarn har Downs syndrom och jag är glatt överraskad över alla insatser som görs från samhällets sida.

Miljöerna i Aprilhäxan är valda med omsorg.

- Vadstena symboliserar det gamla, det som var. Medan Motala står för nutiden och Norrköping för framtiden, säger Majgull.

Majgull Axelsson säger att hennes bakgrund från arbetarklassen hjälpt henne att se saker utifrån olika perspektiv.

- Mitt liv har varit en studieresa där jag fått se och läsa av olika sammanhang. Nu är det kulturvärlden men när jag arbetade på TCO så tog jag del av medelklassens perspektiv. För LO skrev jag rapporten 'Orättvisans ansikten' om nyfattigdomen i Sverige. Jag har kunnat röra mig fritt.

Hon säger att fattigdomen bland underklassen ser annorlunda ut nu än när hon själv växte upp.

- Utanförskapet idag kan nog upplevas starkare än på 1930-50-talet. Dagens fattigdom är inte bespeglad genom TV eller i böcker. De fattiga idag får inte sin tillvaro bekräftad på samma sätt som skedde förr med den tidens arbetarförfattare som lyfte fram bilden av den hederlige arbetaren som bar upp samhället. Dock tycker jag att det på senare tid har börjat visas mer realistiska tv-produktioner.

Hennes hjärta klappar extra för de utsatta barnen. 1989 skrev Majgull 'Rosario är död' om ett barn som utsätts för omfattande sexuella övergrepp vilket till slut leder till hennes död. Majgull menar att mycket positivt hänt sedan boken skrevs för 16 år sedan.

- Det var mycket svårt då, när boken skrevs, att tala om detta med sexuella övergrepp på barn i Filipinerna och Thailand. På 1980-talet talade man om 'dåliga barn'. Nu finns en inhemsk opinion som inte skuldbelägger barnen. Sverige har gjort ett bra arbete för dessa barn de sista 10-15 åren. Däremot brister Sveriges regering när det gäller att följa barnkonventionen här hemma och tillgodose flyktingbarnens rätt.

Boken om Rosario är mycket smärtsam för läsaren att ta till sig, vilket var Majgulls avsikt.

- Det var nödvändigt att tala sanning och inte släta över. Det handlar om trovärdighet. Sanningskravet hjälpte mig när jag skrev. Att försöka skriva utifrån Rosarios perspektiv, även om det givetvis inte går.

I Aprilhäxan gestaltar Desirée samhällets styvbarn. På frågan vilka som idag är samhällets styvbarn i Sverige kommer svaret från Majgull blixtsnabbt.

- Flyktingar och invandrare. Utan tvekan.

Rekommenderade artiklar

Röster från verkstadsgolvet

Jonas Fröberg vid Teater Spira har under några år samlat in texter från industriarbetare runt om i landet, och nu samlas de i boken Vi ska inte skriva nån jävla bok. Den handlar om längtan efter sammanhang, kampen om makten över ordet, om finanskris och att bli varslad.

”Alla barn har rätt till en bra barndom”

Lisbeth Pipping fick mycket uppmärksamhet för sin bok Kärlek och stålull där hon berättade om sin uppväxt med en mamma som hade en intellektuell funktionsnedsättning. Lagom till bokmässan är Lisbeth Pipping aktuell med en ny bok, denna gång med fokus på familjehem, vilka hon kallar vår tids hjältar.

Kultur för äldre kräver mer personal

Tisdagens (12/4) debatt om kulturfrågor för äldre pekade på att personalbristen hindrar försöken att tillgodose äldres kulturbehov. Politikerna uppmanade till ökat engagemang från volontärer men ville inte lova ekonomiska reformer till kultursatsningar.

En artist som gick sin egen väg

På julafton förra året somnade Alf Robertson in. Arbetargrabben från Gamlestan i Göteborg blev 67 år gammal. Nyligen släpptes skivan En flisa av granit där Alf efter flera hjärtinfarkter och strokes får kämpa för att få fram orden. Alfs särprägel som artist är här tydlig – han var en artist som alltid tog sina egna vägar.

Makten och mutorna

I boken Pengar i sjön har journalisten Åsa Sveds granskat mutskandalen kring Gotlandsbolaget. Åsa Sveds följde alla sex rättegångar i vad som kommit att kallas Sveriges största mutbrott.

© 2020 Göteborgs Fria