Konsten att se sig själv | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Konsten att se sig själv

Daniel Kehlmann visar med Jag och Kaminski att han tillhör de mer intressanta namnen i det unga litterära Tyskland.

Daniel Kehlmann

Jag och Kaminski

Albert Bonniers förlag/Panache

Sebastian Köllner är en ganska sorglig figur. Han är uppblåst, självgod, elak och framförallt karriärlysten. Han skulle kunna gå över lik för att få den efterlängtade, glassiga tjänsten som konstrecensent på en av de mer fashionabla konsttidskrifterna.

Nu är han dock ganska långt från lyckan. I ärlighetens namn har han inte minsta kollen. Hans konstkunskaper är ytliga och tar stopp ungefär med Matisse, dessutom står han ensam efter det att flickvännen tröttnat och kastat ut honom.

Allt rasar som ett bräckligt korthus och vår sorglustiga huvudperson konfronteras med det postmoderna samhällets hårda villkor: ensamheten, kraven, flexibiliteten. Att lyckas och att vara lyckad.

Hans plan är att skriva en biografi över den bortglömde, numer nästan blinde, målaren Kaminski. Om den gamle konstnären dör så snart som möjligt kommer hans biografi bli aktuell och konstvärlden kommer äntligen att öppna sin välkomnande famn.

Han ger sig iväg upp till en avlägsen alpby med förhoppningen att luska ut snaskiga och pikanta detaljer i konstnärens liv - det är ju trots allt det som säljer. För att få honom för sig själv kidnappar han Kaminski och tillsammans beger de sig ut på en utflippad resa. En färd som inte riktigt går spikrakt mot målet, utan enligt road-moviemallen närmast blir en resa in i Sebastians själsliv.

Mötet mellan de båda udda karaktärerna blir något av en vändpunkt för den känslokalle och ytlige yuppien och ångsamt utvecklas en annorlunda vänskap dem emellan. Biografin över den store modernisten blir istället till en berättelse om Sebastian själv. Hur han till slut vågar rikta blicken mot sig själv.

Daniel Kehlmann (f. 1975) har med Jag och Kaminski skrivit en rolig och tankeväckande roman. Hans stil kan närmast beskrivas som en kombination av Toussaints torra återhållsamhet och Houllebecqs kompromisslösa och satiriska attacker.

Gemensamt är också dessa författares intresse att skildra vår samtids oroande utveckling mot ett allt mer individualiserat, ytligt och cyniskt samhällssystem.

Jag och Kamiski är en mångbottnad roman. Bakom det ganska humoristiska och absurdistiska tonfallet finns ett stort allvar och ett skarpt iakttagande av vår tids brist på mänsklighet och värme.

Det som imponerar mest är den eleganta och kongeniala formen. Kehlmanns prosa är stringent, kontrollerad och koncentrerad och det skapar ett dynamiskt förhållande gentemot Sebastians famlande efter sammanhang och rationalitet i si vardag. Det känns symptomatiskt att den förvirrade och oroliga konstvetaren valt att söka sig mot den modernistiska konsten - upphöjningen av begrepp som enhet, form, rationalitet och autencitet - som ett desperat försök att hålla den kravfyllda och kaotiska vardagen borta. Till slut kapitulerar han och inser att verkligheten trots allt inte är så förenklat svart-vit och att han måste våga konfrontera sig själv.

Ironiskt nog är det den blinde Kaminski som får upp ögonen på Sebastian - lär honom konsten att se. Får honom att se att konsten handlar om att möta och dechiffrera verkligheten. Att bryta illusioner - frångå det redan synliga och istället försöka gestalta det osynliga - strukturer och mönster som vår verklighet består av.

Kehlmanns poäng är att detsamma gäller individen. Det måste till mer än yta, renhet och skönhet för att vi ska kunna bli lyckliga.

Rekommenderade artiklar

”I min värld är allt lera"

Konstnären Karin Karinson har mutat in ett eget område inom svensk keramisk skulptur. GFT träffar henne för att prata om loppisfynd som finner sin väg in i hennes verk.

© 2020 Göteborgs Fria