Melodierna i förgrunden för Martin McFaul | Göteborgs Fria
  • Martin McFaul vill göra tidlös pop.
Göteborgs Fria

Melodierna i förgrunden för Martin McFaul

Emellanåt har han känt sig som en fri teatergrupp, haft diversejobb och snålt med pengar. Men sedan han sa upp sig från sitt postjobb har det börjar röra på sig för musikern och mångsysslaren Martin McFaul. Under den senaste tiden har han gjort ett par uppmärksammade spelningar och dessutom släppt sin första singel. Och mer är på gång.

Iklädd baseballkeps och yllerock som skydd mot vintersol och kallklar luft, möter Martin McFaul upp på Stigbergstorget. Han föreslår att vi ska gå till Sjömanskyrkans cafeteria. Det är lugnt, helt otrendigt, men ändå snyggt med röda lampor över enkla konditoribord.

De flesta som har uppmärksammat Martin McFauls musik har varit positiva och jämfört hans musik med Velvet Underground eller den så vanligt förekommande referensen Nick Drake. Men en skribent liknade i stället McFauls liveframträdande vid hur José Gonzales skulle låta om man stängde in honom i en sovsäck.

- Det är irriterande att jämföras med José, han är väldigt duktig men jag tycker inte att våran musik är särskilt likartad. Vi är båda någorlunda flinka på att spela, men vi har helt olika stil. Jag vill helst inte buntas ihop med singer/songwriterskaran överhuvudtaget men jag förstår samtidigt att det nog är oundvikligt eftersom jag är ensam och spelar gitarr.

Martin talar engagerat utan att vara överdrivet intensiv. Ödmjukt, nästan lite blygt flackar han med blicken när han berättar om sin musik. Jag frågar honom hur han själv skulle beskriva sin musik. Lite obekväm med frågan tänker han efter ett ögonblick och säger sedan att han strävar efter att lyfta fram melodierna.

- Jag har alltid fascinerats av sånger som klarar sig oberoende av sitt arrangemang, där det inte behövs mer än röst och instrument. Melodier som överlever, fast det låter lite väl pretentiöst, säger han med ett kluvet leende.

Detta synsätt färgar också av sig på hans låtskrivande. Han skriver hela tiden nya låtar, men spelar in ytterst lite av det som han komponerar. Han har inget fickminne och portastudion gick sönder för länge sedan. De melodier som faller i glömska var inte värda att komma ihåg - ett slags kreativitetens darwinism. Han poängterar ändå att han hela tiden gör sitt bästa för att memorera sina sånger, nynnar dem tills de sitter ordentligt men likväl försvinner gamla låtar för honom när uppmärksamheten riktas mot nya.

Martin McFaul har spelat musik så länge han kan minnas. Förut spelade han i band, men nuförtiden, när familjelivet till tar upp mycket av hans tid har det blivit allt svårare att hålla ihop och repa. Därför föll det sig naturligt för honom att fortsätta med musiken på egen hand för att försöka fylla tomrummet efter bandtiden. Utan att ge ut något småpysslade han med sina låtar i ett par år samtidigt som han försörjde sig som brevbärare.

Han skrev lite teatermusik och vid ett framförande fanns poeten Lina Ekdahl i publiken. Hon föreslog att de skulle göra en skiva ihop, med musik och poesi.

- Vi satte oss ner och spånade, det kunde vara att jag tog fasta på en rytm eller en stämning och försökte klä den i musik.

På skivan ligger små gitarrslingor bakom Linas dikter, avskalat och minimalistiskt för det mesta ibland är det bara hennes röst som hörs, men stundtals reser sig också större, skränigare, gitarrväggar. Slutresultatet är förvånansvärt suggestivt och skivan fick så småningom bred distribution.

Insikten att det var dags att ta tag i musiken kom sedan han skadat sig i armen när han delade ut post. Trött på jobbet i allmänhet sa han upp sig för att satsa mer på sin musik. Han har sedan dess gjort mindre spelningar på de flesta scener i Göteborg, nu senast gjorde han en uppskattad spelning på Uppåt Framåt tillsammans med trummisen Lars Melin. Det börjar röra på sig för Martin McFaul. På hans första singel 'Maybe You And Me' har Jukka från Silverbullit hjälpt till med inspelning och produktion och på b-sidan 'Train' medverkar Kalle Gustafsson och Martin Hederos från The Soundtrack of our lives. Förhandlingar om en fullängdare pågår också med ett svenskt skivbolag. Vi får säkert höra mer av Martin McFaul i framtiden.

Rekommenderade artiklar

I vemodets vändkrets

Saturnus ringar, som blev Sebalds näst sista skönlitterära bok, är mer en raffinerat komponerad essäsamling eller möjligen en reseskildring, än en roman, skriver GFT: s recensent Fredrik Rönnberg.

Komika och den svenska serieboomen

Det svenska serieklimatet har länge varit bistert, även med nordiska mått mätt. Men det senaste året har en handfull nya, mindre serieförlag växt fram. Komika är ett av dem. Bakom det står förläggaren Mikke Schirén, som söker föra hem lite europeisk värme.

Fria.Nu

För den som vänder sig om i mörkret

Skräckmästaren H.P. Lovecrafts ande svävar över Scott Allies serieskapelse Djävulens fotspår. Svart magi, hemliga sällskap, gamla skrifter, demoner och pentagram, helt i Lovecrafts anda tar Allie i ordentligt när han bygger sin skräckberättelse. Och precis som hos Lovecraft tillåts det övernaturliga träda fram ur de skuggor som många andra skräckberättare draperar sina fantasifoster i.

© 2020 Göteborgs Fria