Förvillande traditionellt | Göteborgs Fria
  • JH Engström vill ge insikter om livets absoluta mysterium, här Trying to dance 2
Göteborgs Fria

Förvillande traditionellt

Fotografen JH Engströms HAUNTS är hans första större museiutställning. GFTs Krister Kollin ser en utställning som går i traditionens fotspår och som tyvärr inte lyckas gripa tag och engagera.

Dokumentärbegreppet har kanske förlorat sin mening, åtminstone bortom dess mest ytliga betydelse. Av de ursprungliga anspråken, verklighet och sanning, finns inte mycket kvar efter att genren kritiserats sönder och samman i mer än trettio år. Men ändå behöver man bara läsa inledningstexten till J-H Engströms utställning Haunts för att se hur den moraliska dimensionen fortfarande är levande och aktuell. Det talas om närvaro, humanism, och ärlighet. Vikten att 'utsätta sig' själv som fotograf ses som en avgörande kvalitet, och fotografens person ska ge bilderna den aura som garanterar äkta vara. En av de stora förebilderna i sammanhanget är Anders Petersen, som blivit något av institution (eller fadersgestalt) för unga svenska fotografer som känt sig obekväma i den konceptuella konsten. Förutom att leverera lovordade böcker och utställningar har Petersen alltid förmedlat en idé om hur man ska vara och känna som fotograf. Det dokumentära uttryck som en gång var propagandaverktyg och kunskapsfält tycks därför leva vidare reducerat till en blandning av livsfilosofi och estetik.

När det gäller det sistnämnda har J-H Engström med Haunts valt att röra sig ganska fritt mellan traditionens olika uttryck och visar såväl

snap-shots som välkomponerade storformatsbilder. Här finns svart-vita bilder ur den gamla skolans flanörfotografi, blandat med knepiga porträtt som påminner en del om Diane Arbus bilder av avvikande, ofta frånstötande karaktärer. Andra följer mer i spåren av Nan Goldins närgångna stil, men saknar den tyngd i berättandet som hon visat upp.

Några bilder hålls samman i serier, men de flesta visas i större grupper

för att en öppnare och mer associativ tolkning ska bli möjlig. Samma

utveckling ser man också i Engströms nya bok Trying to dance, där ett mer varierat bildspråk bryter med debuten Härbärges ämnesbundna urval. J-H Engström själv förklarar sitt val av estetik med att han vill 'förvirra'

snarare än 'förklara', och säger sig (som hans fototradition kräver) misstro de teoretiska modellernas möjligheter. Nu blir man ändå inte så förvirrad. Metoden att blanda olika uttryck kräver numera en ganska oskuldsfull betraktare för att skaka om, och effekten blir snarare känslan av en rörigt hängd retrospektiv. Men det är förstås omöjligt att inte fastna för ett antal bilder i ett material av den här omfattningen. Bakgårdarna med de Edward Hopperaktiga stämningar som man sett hos många fotografer är här ödsligt suggestiva, och vissa av scenerna verkar hämtade från nyare amerikansk film som Gummo och Kids.

Trots den påfallande närvaron av tradition i Engströms bilder hävdar han själv att bilderna ska ses som självbiografiska, och han har en närmast terapeutisk syn på sitt fotograferande. Bilderna finns i honom som spår och med hjälp av kameran och yttervärlden säger han sig gestalta sina intryck och erfarenheter av att vara människa. Paradoxalt att just den genre som man slentrianmässigt kallar 'dokumentär' är den som mest uttalat presenterar sitt resultat som självbiografiskt, men egentligen är det inte så märkligt. Vad det handlar om är en vilja att nå fram till en gemensam mänsklig nämnare, en humanism som går utanför kultur och historia.

Om Engströms utställning kan man läsa att hans fotografiska projekt handlar om " ...fotografen som medmänniska, om insikter om livets absoluta mysterium'. Ord som knappt en präst skulle våga ge uttryck för.

Men man behöver inte vara radikal för att tycka att det här universella anspråket blir problematiskt. Det tycks som man slår ut med händerna och säger att det här är viktigt, det här är om oss alla. Men jag drabbas inte av

några sådana upplevelser inför Engströms bilder. Att bilderna utgör en mängd exempel på skicklig fotografi är uppenbart, men frågan är om inte Haunts är en mer exkluderande utställning än man först vill tro.

Rekommenderade artiklar

Återhållsam fotoutställning

Man hör ofta att Fotohögskolans elever ägnar sig åt allt annat än just fotografi. Det är förstås inte sant, men säger väl något om den snäva definitionen av gestaltning som de väntas leva upp till. Fotografiet, med sin inbjudande begriplighet och skenbart enkla relation till verkligheten, borde inte lämna pappret och kemin tycker en del, och ibland låter det som om fotografiet vore en hotad art.

© 2020 Göteborgs Fria