Vad man vill ha av Crosby & Nash är stämsången. | Göteborgs Fria
  • Crosby & Nash på Sverigebesök. Bild från konserthuset i Stockholm
Göteborgs Fria

Vad man vill ha av Crosby & Nash är stämsången.

David Crosby och Graham Nash har tillhört popeliten i ungefär 40 år. Vardera. Crosby började i The Byrds och Nash i The Hollies. I går kväll intog de Rondos scen och stundtals fick de GFTs kritiker Jonas Slättung att jubla över perfekt stämsång och stundtals jämra sig över stelbent rockande.

När det, mot slutet av 1968, blev uppenbart att Graham Nash blivit för stor för The Hollies tog han sitt pick och pack och lämnade sitt gamla hemland England. Han styrde kosan mot Kalifornien där han, under Hollies senaste USA-turné, träffat en musiker han omedelbart tyckte om: David Crosby.

David Crosby hade, något år tidigare, slutat i The Byrds och repade och jammade nu med ytterligare en stjärna, Stephen Stills, från en annan 60-tals-supergrupp, Buffalo Springfield.

Resten är som man säger, historia.

Crosby, Stills & Nash - vilka alla redan var stjärnor - blev, på väldigt kort tid och ibland tillsammans med Stills gamle Buffalo Springfield-kollega, Neil Young, det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets kanske största supergrupp och talesmän för en hel generation.

Redan från början var det Crosby och Nash som stod varandra närmast. De två har genom åren släppt fyra studioplattor som duo, den senaste kom förra året. Så det är alltså två, med relativt ny skiva i bagaget försedda, artister vi får se denna kväll på Rondos scen.

Och det måste sägas hedra de båda sångarna att de inte, som förmodligen 90 procent av publiken denna kväll skulle vilja, helt lutar sig på gamla örhängen. Nya 'Lay me down', som kommer precis i början av första set, är en mycket vacker låt, värd att jämföras med duons tidigare produktion.

Men varför, åh varför, måste alla äldre artister 'rocka till' det när de spelar live? Är de rädda att publiken, som betalt en bra bit över 400 kronor för sina biljetter för att se sina gamla idoler, ska resa sig och tåga ut om de inte krämar på ordentligt?

Vad man vill ha av Crosby & Nash är stämsången. Det, tillsammans med det där amerikanska, akustiska soundet, var det som gjorde dem till stjärnor. Och det är också i dessa, i mitt tycke alldeles för få, stunder under konserten som det verkligen blir magiskt och håren på mina armar faktiskt hotar spräcka tröjan.

För sjunga - det kan David Crosby och Graham Nash. Oerhört bra. Förvånande bra, måste jag också säga, med tanke på hur många andra i deras ålder som tappat kraften med åren.

I låtar som 'Lady of the Island' och 'Guinnevere' tvinnas deras röster om varandra och det blir så vackert, så vackert.

Och då spelar det ingen roll att leadgitarristen älskar sin svajarm och sina effektboxar.

Rekommenderade artiklar

Detaljrik debut i göteborgsmiljö

Anna Zeffer är väldigt noggrann när det gäller detaljer i sin debutroman "Konsekvenser". Ett ögonblick mellan två människor beskrivs ibland så detaljerat att man som läsare får känslan av att ha ramlat in i en videofilm, satt i slow-motion.

Mattias Hellberg - Mattias Hellberg (Silence) 2004

Den som slänger in skivan Mattias Hellberg i CD-spelaren och förväntar sig en 'ensam man med gitarr' blir nog lite besviken. Först. Sedan blir nog lyssnaren glatt överraskad, för det här är en, som det brukar heta, mogen debut.

© 2020 Göteborgs Fria