Minuterna innan festivalvisningen sitter Sara Kadefors i en soffa utanför biosalongen på Draken.

- Det är mycket oro i magen. Det är där nervositeten sitter, och hjärtat slår hårt, säger hon.

Berättelsen har gjort stor succé som bok, belönats med Augustpriset för bästa ungdomsbok och satts upp som teaterpjäs. Visserligen har Sara Kadefors skrivit filmmanus förut, men den här gången är det något extra.

- Det är en film jag investerat väldigt mycket känslor i. Jag har varit mycket mer inblandad än vad manusförfattare brukar vara.

Saras make Henrik Georgsson har regisserat och hon har följt arbetet på nära håll, varit med vid rollbesättningen, klippningen och kommit med åsikter om musikval.

Filmen, som hade biopremiär i går, handlar om kontakten mellan två tonåringar. Ida i Stockholm, som är snygg och populär men uttråkad, och Sandor, nästan mobbad för att han dansar balett och saknar nära vänner. Landvetter där Sara själv föddes är förlagan till Sandors hemort.

I en chatt på internet börjar Ida och Sandor prata, om ensamhet och att inte våga tro på sig själv. Men på nätet är det lätt att förbättra sanningen, och vänskapen sätts snart på hårda prov.

- Filmen handlar om existensiella frågor som man kan beröras av även när man är fyrtio. Hur gamla de är spelar inte så stor roll, men jag valde att skriva om unga för då är man som mest utsatt i sitt liv.

Men att kallas ungdomsförfattare är något hon ser delat på.

- Det behövs fler som tar unga människors parti i det här landet. De har svårt att bli lyssnade på. Samtidigt vill jag ju inte bli något slags språkrör för ungdomar.

Böcker och film om människor i tonåren kategoriseras ofta in i ett fack, vilket inte alltid är positivt.

- Det viktigaste för mig är att det är en jäkligt bra film. Jag tycker inte om att man ska etikettera allt hela tiden, men det är väl en marknadsföringsgrej för att nå publiken.

Berättelsen om Sandor och Ida har blivit äkta utan försök att samla bakgrundsfakta, och Sara Kadefors undviker modeord och slang för att inte språket snabbt ska bli omodernt.

- Jag vill inte komma med ett uppifrånperspektiv utan försöka skildra mina egna känslor och leva mig in i karaktärerna.

Själv hade hon som ung brevkontakt i tio år med en kille hon träffade genom Kamratposten, men hon har aldrig chattat eller varit inne på Lunarstorm. På frågan om vad som drev henne i tonåren kommer svaret snabbt.

- Ingenting. Jag var helt ofokuserad tills jag var 23-24.

Då pluggade hon till journalist, fick bekräftelse genom det och tog efterhand på sig mer och mer. Hon var med i Filmkrönikan och programledare på Morgonpasset i radio. Till slut frågade hon sig själv vem hon gjorde allt detta för. Så fick hon barn och tid att tänka.

- Jag ville slippa hela strålkastarljuset. Offentligheten är inget för mig.

Som författare är hon beroende av branschens stora sammanhang och ser det som baksidan av arbetet samtidigt som hon skriver för att nå en publik.

Responsen från läsarna är viktig. Det får hon när hon är ute och pratar för publik.

- Det är häftigt att höra att boken berör dem så starkt att de läst den tio femton gånger. Av de som sett filmen säger många att den ger samma känsla som att läsa boken.

Nu jobbar hon med en ny roman för vuxna. Om den säger hon inte mer än att hon skrivit en tredjedel, 70 sidor. Sen tränger hon sig genom folkvimlet för ett glas vatten och möts av lyckönskningar och gratulationer på vägen. Sara Kadefors kan nog vara lugn över mottagandet av filmen.