Recension


Fria.Nu

Skivrecensioner

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Välarbetat med organisk känsla

Hood
Outside closer
Domino/Playground
Betyg: 3

Har man lite svårt för electronica så kan Leeds-kvartetten Hoods senaste album "Outside closer" vara en lämplig utgångspunkt för en ny bekantskap. Hoods elektroniska ljudkulisser är minutiöst ihoppusslade och skänker lyssnaren en organisk, ibland närmast orkestral känsla.

Bröderna Adams i Hood har jämförts med bland annat Karl Hyde i Underworld och Mike Skinner i väldigt framgångsrika The Streets när det gäller de rent estetiska arbetsmetoderna och de hörs verkligen att de lägger ned en hel del tid på sina låtar. "Outside closer" bjuder inte på minimalistiskt knastrande utan snarare försiktigt svulstig brittisk popmusik skapad med hjälp av modern elektronik. Lyssna på "The negatives" för en av vinterns skönaste låtar. (AR)

 

Känslan av ett digitalt samhälle med antidepressiva medel

Gris Gris
The Gris Gris
Birdman/Border
Betyg: 3

"Psykedeliskt" är ett ord som ofta används alldeles för lättvindigt. I huvudsak är de flesta band som fått just det epitetet de senare åren varit naturromantiska Incredible string band-kopior med akustiska gitarrer och texter om skogar och demoner. Amerikanska The Gris Gris presenteras som the real stuff med starka influenser från såväl Pink Floyds svulstiga epos som Beatles' melodiska myspsykadeliska låtar från "Sergeant Pepper...". Visst finns det likheter med Pink Floyd i de långa och gärna monotona låtarna men Lennon och McCartneys melodikänsla är de mil ifrån. Tänk er istället Syd Barrett (som hoppade av Pink Floyd före det stora genombrottet) och hans "The madcap laughs" och presentera den för vårt digitala samhälle med alla dess tillbehör och antidepressiva medel istället för LSD. Där någonstans finner man The Gris Gris. (AR)

 

Ett band som inspirerar till tröjor

Radio Dept.
This Past Week
Labrador/Border
Betyg: 3

Någon sorts saknad är det, och allt måste bero på låten 'I don"t need love, I"ve got my band' från förra EP"n 'Pulling Our Weight'. När jag först hörde låten rörde den om mitt hjärta så till den milda grad att det blev oigenkännligt, och med detta i minnet är det nog inte underligt att jag har högt ställda förväntningar på Malmös stolthet Radio Dept. Kanske för höga? På 'This Past Week' låter Radio Dept. mindre som My Bloody Valentine och mycket mer som enbart Radio Dept. Detta är givetvis inte fy skam.

Melodierna, trummaskinen, Johans röst - allt är extremt tilltalande. Dock är det något som fattas - något som inte enbart kan förklaras med distorsionens bortfall. Andra spåret "Deliverance" sätter fart på mig, och utgör tillsammans med avslutande "Let me have this", i en numera avskalad version, något av det finaste bandet gjort. Jag vet inte vad det är som skiljer dem från resten, men det är onekligen Let me have this, i en numera avskalad version, som slår hårdast. Ingen ommöblering i stil med första lyssningen av "I don't need love..", men visst är det rörande. Visst ser mitt hjärta inte exakt likadant ut som innan. Visst är det något som har hänt.

Utöver dem är det dock lite tomt. Jag misstänker att saknaden kan bero på att resterande låtar flyter förbi. Det är möjligt att det är just "Deliverance" och "Let me have this" fel, att låtarna omedelbart och skoningslöst tar plats i mitt medvetande och inte släpper förbi något annat.

Radio Dept. är ett band som får mig att göra tröjor. Det är inte alla som föräras den lilla kreativitet som letar sig ur mig, men visst har jag en gammal tröja liggandes. Gammal är nyckelordet, tröjan har förlorat passform. Men om kommande skivan är ens hälften så bra som "Let me have this", ens hälften så rörande, så lovar jag att göra en ny. Nej, jag tar tillbaka. Jag kan inte vänta så länge. Om några dagar pryder Radio Dept. mitt bröst än en gång. (AM)

 

 

Don Diego rappar lika segt som försvarets risgrynsgröt

Don Diego
Arbetarklass
Flejva records/Bonnier Amigo
Betyg: 2

Don Diego är en rutinerad man i hiphopsammanhang. Redan i början av nittiotalet var han aktiv i akter som Latin Flavor som vann ZTV:s rikstäckande raptävling. Don Diegos debutplatta som soloartist fick namnet "Mitt liv" och "Arbetarklass" är hans andra soloalbum. Som producent är Don Diego både erfaren och begåvad och lyckas inte sällan få till ett varmt och svängigt gung och det är som rappare och textförfattare (texterna på "Arbetarklass" handlar i första hand om uppväxten kring Möllevången) han brister. Något som givetvis har ett ganska avgörande utslag när det gäller hiphop. Don Diego rappar lika segt som försvarets risgrynsgröt och många rhymes är verkligen skrattretande dåliga. Allra tydligast blir det när Timbuktu bjuds in på "D går runt" och fullkomligt kör över den storvuxne argentinaren. Det räcker inte till mer än ett knappt godkänt betyg. Sorgligt men sant. (AR)

 

Ett band man gillar skarpt eller inte alls

Kids of the Ranch
Sharp objects in my bag
Betyg: 2

Efter en lyssning har de fastnat. Det går inte att undgå. Frågan är mest om det är vad jag vill. För mig helt okända Kids of the Ranch överraskar. Första spåret "I Got Into" låter lite metalliskt, stundtals orytmiskt, lite skevt, lite falskt, ibland kargt. Inte helt behagligt. Tredje spåret "Home Sweet Home" tyder dock på att popnerven finns där, de rycker upp sig - refrängen är riktigt upplyftande och glad. I "Goddess of Umeå" några spår senare tror jag mig ha hittat soundtracket till min undergång: kraftigt markerade trummor, mörkt med inslag av gnissel, gnällighet och väna röster. Precis som jag tänkt mig. Efterföljande "FCaG" låter som en bortglömd Moldy Peaches-demo. Kids of the Ranch består av Imri och Elin, vars olika röster bildar fina kontraster och gör sig ofantligt bra tillsammans. När musiken lyfter och blir fyllig, när den inte låter så platt och metallisk som i inledningen kan Kids of the Ranch vara rätt trevliga. De känns dock som ett ytterlighetsband - antingen uppskattar man dem mycket eller knappt alls. Jag måste dessvärre, och trots "Home Sweet Home" och "N.Y.C.", sälla mig till den senare gruppen. (AM)

 

Spexigt och glittrigt med texter på högstadienivå

The Ark
State of the Ark
EMI
Betyg: 1

Singeln "One of us is gonna die young" bådade kanske inte gott men visade dock upp några små tecken på att The Ark åtminstone började närma sig någonting inte helt outhärdligt. Det finns en del band som verkligen får vässa armbågarna och ikläda sig riddarrustningen för att överhuvudtaget komma i närheten av människosjälen. The Ark kan ibland uppbåda ett mysfuzzigt basgroove och ibland knåpa ihop några snygga verser men texterna är på en högstadienivå som inte berör mig alls och refrängerna tenderar allt som oftast till att bli överdådiga Rocky Horror Picture Show-homager. Även om The Ark den här gången har försökt att skita till ljudet lite, låta något mer jordnära så smakar de fortfarande mest som ett spexigt och glittrigt högstadiediscoband med övertydliga musikalvisioner. (AR)

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Skivor

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

© 2024 Fria.Nu