Den endimensionella partipolitiken
Länge såg det ut som om Sverige skulle kunna ta sig ur vanföreställningen att politik går att inordna under två motstående block. Efter att den stora frågan om arbetarnas intressen mot ägarnas har kompletterats med en rad andra, borde landet rimligen ha uppnått ett annorlunda synsätt. Möjligheten finns då vi har sju riksdagspartier som dessutom kan bli än fler. Men det är snarare en kosmetisk fråga om man ska ha många partier eller två om alla grupperar sig i just två block. Visst är det bättre med lite mångfald än ingen alls, men polariseringen skadar insikten.
Vi har en mängd frågeställningar som bör uttryckas inom politiken. Först den som berättigar den gamla frågan om rött eller blått, frågan om hur resurser ska fördelas. Redan i denna fråga kan man se problemet med endast två poler. För denna fråga kan i sin tur delas upp i två.
Frågan om resursernas fördelning och frågan om ägandet av resurserna. Men dessutom har vi frågan om ekosystemets krav kontra tillväxt, frågan om småskalighet mot centralism, frågan om våldsbaserad ordning mot pacifism och icke-våld, offentlig styrd kultur och utbildning mot fria former, högteknologisk medicin mot alternativa metoder och så vidare.
Skulle vi finna anledning att dela upp politiken i två poler skulle snarare frågan om betong mot medmänsklighet vara bättre, men säkerligen otillräcklig.
I och med miljöpartiet och centern fanns det en uttalad ambition att markera mot blocktänkandet. Centern ville vara i det de kallade den gröna mitten mellan rött och blått och mp i det gröna hörnet på en triangel. Men nu har de sällat sig till var sitt block. Lite synd, men delvis lätt att förstå. Hur man än vänder sig blir det på ett sätt två block: de som tillsätter eller stöder regeringen och de som är emot den.
Visst kan de inom den så kallade oppositionen markera sin särart, men de dras lätt in för eller mot. Tillhör man ett litet tredje block kan man se fram emot en lång tidsepok utan hopp om makten eller ens att få genom sina speciella frågor. En tuff uppgift ur psykologisk synvinkel. Effekten det har att kunna stå i ädel tydlighet med sina frågor respektive att kohandla sig fram till en del vinster med de styrande finns mycket att säga om. Grundproblemet är dock att landet styrs av en regering i stället för riksdagen. I riksdagen får alla partier sina röster räknade och alla möjliga konstellationer kan uppstå. Det är endast suget efter otillbörlig makt som gör att även riksdagen, alltför ofta, hamnar i blocktänkande. Här finns utrymme för att frågor avgörs enskilt och att man får majoritet för bästa förslag i stället för största blockets förslag. Det tål att tänka på hur detta ska hanteras, men något i stil med regeringar som väljs proportionellt skulle ge en hel del. Eller en regering med mycket mindre makt och gärna både och!
