Kämpa vidare, Morsan!
- Det är urkul på Urkult!
Jag lovar, precis så säger tonåringen med bindi i pannan, som säljer vårrullar och ris med sötsur sås för 20 kronor på friluftsresturangen Rattanas, på bred norrländska. Två gånger, liksom uppfordrande.
På natten tillåter jag mig att tvivla: när två och ett halvt-åringen i mitt tält gråter och vill hem, medan striden står mellan de självutnämnda 'könsrockarna' ett par tält bort, som spelar sexistiska och homofobiska slagdängor på sin bandspelare med förstärkare, och tjejerna intill (som dagen därpå dessutom pratar om att dra ihop ett garde för att 'ta dom') som replikerar:
- Jävla heteroäckel, kuken-i-fittan-knullare, det är mot naturen!
Eller när det finsk-senegalesiska mbalaxbandet Galaxy spelar på Solscenen och konferencieren uppmanar alla föräldrar att ta med sina barn och gå och lägga sig, så att resten får dansa ifred och slipper tänka på barn som kan komma bort eller trampas ner, och publiken jublar. Inte känns det sådär urkul då inte. Men när solen går upp, gaphalsarna somnat och vi tar ett morgondopp i Nämforsens kalla, klara vatten med våra ungar, då är det mödan värt.
Vi promenerar i strålande solsken uppför branterna till festplatsen och överallt spontanjammas det, folkmusik och djembetrummor, och inte en in-your-face-reklamskylt som berättar vilka falska hjältar som gör det möjligt att lyssna på kommersiell skit och konsumera till ockerpriser (som på så många andra festivaler) så långt ögat når. Bara forsande vatten och skogsklädda berg och små, personliga försäljningsställen. Här kan en vegetarisk fyrmannafamilj äta sig mätt för under hundralappen, och bland skrikiga hippieprylar (sladdriga batikbyxor, hängmattor, vindflöjlar i nylon - allt i regnbågsfärger) kan man göra riktiga fynd: små, målade trädjur (till barnens lycka) för tio kronor och handgjorda, virkade bikiniöverdelar för en femtiolapp.
Urkult firar tio år och öppnar på torsdagen med sin ceremoniella Eldnatt på Stora Scenen. I år är Eldnatten en hyllning till Modern, fruktsamheten och de fyra elementen. Så mycket människor har samlats omkring den, att folk klättrar på allt som finns till hands för att få en skymt av spektaklet. Det pratas om publikrekord, över 10 000 besökare.
Sedan följer tre dagar av musik från Sydafrika, Latinamerika och många av Europas små hörn, teater, workshops och föreläsningar, som täcker ett spektrum mellan kulning och vallvisor, feministiskt självförsvar och Israel/Palestina-konflikten. På Solidaritetstorget är freds-, miljö- och solidaritetsorganisationer samlade och på campingarna (som alla är fullbelagda) diskuteras könsroller och djurrätt fram på nattkröken. Och det är lite flummigt, men när Mari Boine kular mot förtrycket av samerna och hennes nakna, trotsiga röst ekar i den ljusa norrlandsnatten, då känns det som att även om kultur inte ensam kan förändra samhället, så kan några dagar av detta ge kraft att fortsätta kämpa. Det blir lite nytt liv i tankens gamla trötta banor.
Kooperativet Kontrabuss, i vars anarkistiska mission sedan mitten på åttiotalet ingått att underlätta möten och utbyte mellan människor, politik och kultur, kör som vanligt sina gamla åk de många milen för en billig peng. Vi åker med flaggskeppet Morsan, som med 40 år på nacken är deras äldsta buss. Drygt tio timmar tar resan mellan Näsåker och Stockholm. Jag somnar till slut, i en svettig hög av slitna barn och föräldrar, under bussens enda klotter: 'Kämpa vidare, Morsan!'