Göteborgs Fria

Vidunderligt vacker precision

Charlie Åströms senaste nyskapande performance, Don't mention the war, väcker massor av associationer under föreställningen och - inte minst - långt efteråt, skriver Anders Thuresson.

Dess lugna och rytmiskt framrullande scener och scenerier drabbar mig med helt oanad kraft, eftersom de spelas fram med sådan vidunderligt vacker precision. Krigets råa verklighet blir egendomligt närvarande, ställd i bjärt kontrast mot bildernas olidliga lätthet.

Vattendroppar tillrar i vardagsnära projektion nedför fondens förstorade fönster, över stora kvadratiska dukar. Fallande snö får, illusoriskt, scenens plan att stillsamt höjas, nattsvart blänkande vatten understryker det existentiella draget i en monolog. En naivt klippt pappersubåt glider fram över dukarnas hav. Ett bombplan dyker upp ovan molnen från andra sidan och fäller sin last av nyfödda barn.

Krig och vardagsvåld jämställs i ett slags historisk exposé i Charlie Åströms filmiskt gestaltade, Felliniliknande föreställning. Med komisk och teatralt grotesk metaforik, nedkämpar Storbritannien i vit amiralsuniform och med Union Jack i högsta hugg, en närmast likstelt bisarr Hitlerfigur. Innan ljuset går upp, vandrar en gläfsande figur med lykta högt ovanför belysningsrårna. Knappt skönjbar i mörkret, tar han sig upp på scenen och låter lyktans sken ana en skugglikt förkrympt narr.

En ung kvinna som har blivit våldtagen, en gravid nunna, en kolerisk snuskhummer till golfspelare och en depressiv affärsman, är bara några av de centralgestalter som befolkar scenen. Phax Ahamada spelar brittisk amiral i bländvit uniform, med hela sin kraftfullhet satt i fjunlätt rörelse över golvet. Lugnt och överlagt, nästan kliniskt, visar Åströms starka gestaltning på våldets paralleller, utan att höja tonläget.

Retfullt spelar han på vår mer eller mindre gångbara identitet och dess skiftande innehåll i en scen, vars ödslighet och underliggande dramatik sent skall glömmas. Affärsmannen, med trendig aluminiumväska strippar i sin välskurna kostym. Han lägger rituellt ifrån sig plagg efter plagg, noggrant hopvikta som inför ett självmord. Och visst skall mannen vi ser framför oss på scenen dö; blixtsnabbt byter han fejs, till mer passande look, ur väskans innandöme.

Och problemets lösning? En stor bok baxas under de sista minuterna allt närmare scenens framkant; narren letar sig fram över dunkla boksidor tills han lyfter ansiktet i ett förklarat uttryck. Hans slutreplik lyder: Fourtytwo! Det är det svar Arthur Dent hittar i sitt undermedvetna, i Douglas Adams Liftarens väg till galaxen, på frågan om livets universums och alltings yttersta mening. Finns det ett bättre svar?

Fakta: 

Don't mention the war
Scen: Angereds Teater
Manus, regi, scenografi, ljus: Charlie Åström Kostym, rekvisita: Christine Åström
Musik: Björn Knutsson, Mask: Gunnar Lundgren Dramaturg: Lena Fridell
Video: Erik Jeppsson, Marcus Johansson Medverkande: Phax Ahamada, Kave Foladi, Mauricio Franco, Solafa Ibrahim, Jill Ung, Ove Wolf

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu