Vidunderligt vacker precision
Charlie Åströms senaste nyskapande performance, Don't mention the war, väcker massor av associationer under föreställningen och - inte minst - långt efteråt, skriver Anders Thuresson.
Dess lugna och rytmiskt framrullande scener och scenerier drabbar mig med helt oanad kraft, eftersom de spelas fram med sådan vidunderligt vacker precision. Krigets råa verklighet blir egendomligt närvarande, ställd i bjärt kontrast mot bildernas olidliga lätthet.
Vattendroppar tillrar i vardagsnära projektion nedför fondens förstorade fönster, över stora kvadratiska dukar. Fallande snö får, illusoriskt, scenens plan att stillsamt höjas, nattsvart blänkande vatten understryker det existentiella draget i en monolog. En naivt klippt pappersubåt glider fram över dukarnas hav. Ett bombplan dyker upp ovan molnen från andra sidan och fäller sin last av nyfödda barn.
Krig och vardagsvåld jämställs i ett slags historisk exposé i Charlie Åströms filmiskt gestaltade, Felliniliknande föreställning. Med komisk och teatralt grotesk metaforik, nedkämpar Storbritannien i vit amiralsuniform och med Union Jack i högsta hugg, en närmast likstelt bisarr Hitlerfigur. Innan ljuset går upp, vandrar en gläfsande figur med lykta högt ovanför belysningsrårna. Knappt skönjbar i mörkret, tar han sig upp på scenen och låter lyktans sken ana en skugglikt förkrympt narr.
En ung kvinna som har blivit våldtagen, en gravid nunna, en kolerisk snuskhummer till golfspelare och en depressiv affärsman, är bara några av de centralgestalter som befolkar scenen. Phax Ahamada spelar brittisk amiral i bländvit uniform, med hela sin kraftfullhet satt i fjunlätt rörelse över golvet. Lugnt och överlagt, nästan kliniskt, visar Åströms starka gestaltning på våldets paralleller, utan att höja tonläget.
Retfullt spelar han på vår mer eller mindre gångbara identitet och dess skiftande innehåll i en scen, vars ödslighet och underliggande dramatik sent skall glömmas. Affärsmannen, med trendig aluminiumväska strippar i sin välskurna kostym. Han lägger rituellt ifrån sig plagg efter plagg, noggrant hopvikta som inför ett självmord. Och visst skall mannen vi ser framför oss på scenen dö; blixtsnabbt byter han fejs, till mer passande look, ur väskans innandöme.
Och problemets lösning? En stor bok baxas under de sista minuterna allt närmare scenens framkant; narren letar sig fram över dunkla boksidor tills han lyfter ansiktet i ett förklarat uttryck. Hans slutreplik lyder: Fourtytwo! Det är det svar Arthur Dent hittar i sitt undermedvetna, i Douglas Adams Liftarens väg till galaxen, på frågan om livets universums och alltings yttersta mening. Finns det ett bättre svar?
Don't mention the war
Scen: Angereds Teater
Manus, regi, scenografi, ljus: Charlie Åström Kostym, rekvisita: Christine Åström
Musik: Björn Knutsson, Mask: Gunnar Lundgren Dramaturg: Lena Fridell
Video: Erik Jeppsson, Marcus Johansson Medverkande: Phax Ahamada, Kave Foladi, Mauricio Franco, Solafa Ibrahim, Jill Ung, Ove Wolf